Underhållningsvåld är numer stendött som debattämne. Våld är en lika självklar del av underhållningsindustrin som humor och romantik. Och visst kan fajter vara roliga, som de nedtonade slagsmålen i Bourne-filmerna, eller överdådiga och uppskruvade som Tarantinos. Lägg till det realistiska och sjaskiga våldet. Inte underhållning, men nog så viktigt.

”Boy kills world” vill nog förhålla sig till såväl Marvels skurk-hjälte-universa som till dataspelsvärlden: med rundor, nivåer och slutbossar. Till exempel är Bill Skarsgårds döva och stumma rollfigurs inre röst en mullrande, djup ”trailer-röst”. ”Jag älskade tv-spel, därför gav jag mig själv den här supercoola rösten”.

Det är helt klart meningen att göra ultravåld med humoristisk glimt i ögat, med skurkar så onda att det blir parodiskt. I teorin är det kul, i praktiken tyvärr så löjligt att det blir omöjligt att engagera sig.

Bill Skarsgård gör den superdeffade ”Boy” som i flera år har drillats i djungeln av mästaren Shamanen. Denne använder stenhård träning, droger och tortyr för att forma den föräldralöse pojken till en mördarmaskin som ska göra slut på den galna diktatorfamiljen Van Der Koy. Överhuvudet Hilda Van Der Koy har inte bara mördat Boys familj, varje år radar hon upp tolv medborgare i traditionen ”Gallringen” och arkebuserar dem.

Boy är väldigt muskulös och bra på att slåss, och visst är våldet välkoreograferat, men det räcker inte långt. Den repressiva fasciststaten är slarvigt skissartad. De galna Van Der Koys är underhållande med sina bisarra palatsintriger, men att de skulle lyckas styra ett samhälle enbart med våld, visst skådespel men inget bröd, verkar högst osannolikt.

Det finns gott om fantastiska idéer, knasiga infall och roliga skådepelare. Men all genialitet antingen dränks i blod eller överröstas av ett evigt gapande.

När Boy landar på nacken, får benet uppskuret från fotknölen upp till låret, och ställer sig upp en stund senare gäspar jag mest äcklat. Ultravåld behöver omsorg om det över huvud taget ska kunna säga något.