Schweiz var sedan länge en av storfavoriterna och ”The code” är förstås en mer än värdig vinnare. Balansakten på vad som ser ut som en jätte-tv-parabol är minst sagt imponerande, speciellt när Nemo samtidigt lyckas sjunga en fin upptempo-opera med det queerpositiva budskapet om att våga gå sin egen väg.

Ändå sörjer jag att Kroatiens ösiga, roliga bonnlurkstechnometal som lät som ett Rednex på speed (om nu inte Rednex redan lät som om de vore på speed) inte fick vinna. Att ”Rim Tim Tagi Dim” också sades handla om kroatisk brain drain gjorde bidraget till den helt perfekta Eurovisionlåten.

Baby Lasagnas seger hade dessutom varit en liten men skön revansch för Finland och Käärijä som redan förra året fick se konceptet ”kul och crazy” besegras av ”snyggt och seriöst” när Loreen snuvade dem på vinsten.

En lättnad för EBU

Men framför allt gick det nästan att höra en lättnadens suck från EBU-cheferna när Israels Eden Golan, som dagarna innan finalen seglade upp som oväntad konkurrent om segern, faktiskt inte vann.

Egentligen är det inget fel på själva låten. ”Hurricane” är en stark ballad av sorten som brukar gå bra i Eurovision och Eden Golan är en begåvad artist och sångerska.

Men en vinst för ”Hurricane” hade ofrånkomligen väckt misstankar om politiska röster. Det hade gjort Eurovison, som med näbbar och klor försökt försvara sin identitet som en helt och hållet opolitisk tävling, till en tydlig bricka i spelet i kriget mellan Israel och Hamas.

Det vore långt ifrån det fredsprojekt som Eurovision från början var tänkt som och hade inte kunnat beskrivas som något annat än en smärre katastrof för EBU.

Men trots den uteblivna israeliska vinsten blev årets tävling den mest politiskt konfliktfyllda på länge. Sällan har det hörts så många burop under finalen och en sak är klar: 2024 blir det sista året då det gick att låtsas som om musik inte har något med politik att göra.