Föreställningen är en fest för ögat med sinnlig scenografi, kostym i jordens samt blodets färger och en förevisning av den mänskliga urkraften, något som är lätt att relatera till. För var finns vårt ursprung om inte, som i ”Yerma”, hos moderns rent kroppsliga begär efter ett barn, efter att rent bokstavligen få fylla sin kropp med mening?

”Yerma” är en av tre pjäser med starka och ödesmättade kvinnoporträtt som Federico García Lorca skrev mot slutet av sitt korta liv.

Pjäsen placerar sig, i både tematik och betydelse, nära några av dramatikens andra riktigt starka modersdramer, som Euripides ”Medea” och Bellinis ”Norma”. Också här gestaltas hur bottenlös längtan och trängtan kan förvandlas till besatthet och ursinnig vrede, samt hur själva förutsättningarna för liv förvandlas till död.

Redan namnet signalerar Yermas öde. Ordet betyder karg eller infertil på spanska och hos Nina Zanjani ryms hela paletten av känslonyanser – kärleken, styrkan, sårbarheten, avunden, sorgen, desperationen och ursinnet samt alla växlingar däremellan.

Det är en makalös gestaltning och i den här föreställningen finns oförglömliga scener som på samma gång förkroppsligar gemenskapen i moderskapet och den totala tomheten för den som blir lämnad utanför.

Över huvud taget handlar ”Yerma” mycket om kampen för att nå fram i kärlek, samt smärtan i att bli förvägrad detta. Alltsammans uttryckt med poetisk förfining och känslomättad musik.

Lorca själv är inskriven i pjäsen, där han mycket finurligt dubblerar som vännen Victor, vilket skapar ett sofistikerat triangeldrama på scenen. Christoffer Svenssons Juan, han som inte kan – eller vill – ge Yerma barnet är antytt homosexuell, liksom Lorca, den karaktär som ju med sin blotta existens ger liv till de andra gestalterna på scenen.

I Houbrechts ”Yerma” får Lorca, författaren som ju mötte döden i spanska inbördeskriget på grund av sin penna, fortsätta dansa när hans egna rollgestalter möter det tragiska slutet. Det, om något, är väl en seger för konsten.