Enligt Cancerfonden insjuknar cirka 70 000 personer i cancer i Sverige årligen. 2040 beräknas den siffran vara uppe i 100 000.
Cancerfondens generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström säger att behovet av palliativ vård kommer att öka de kommande åren.
– I takt med de medicinska framstegen kommer allt fler att kunna botas, men det är också allt fler som kommer att behöva leva med sin cancer under lång tid, säger hon.
Palliativ vård är behandlingar och stöd för att man ska kunna ha ett så aktivt meningsfullt och bra liv som möjligt trots en livshotande sjukdom.
Sista tiden skildrades i SVT-dokumentär
För ett år sedan förlorade Albin Segestam sin fru Chera. Hon var diagnotiserad med aggressiv blodcancer, akut myeloisk leukemi (AML). Hon dokumenterade sin resa på sociala medier för att sprida kunskap om sjukdomen och delade med sin vardag till tusentals följare.
I SVT:s minidokumentär ”Livet sista fest” fick tittarna följa paret när de planerade en sista födelsedagsfest med vänner och familj.
I maj 2023 somnade hon in – 26 år gammal.
– Man har försökt att göra henne stolt, hon har alltid varit med mig i allt jag gjort, säger Albin Segestam.
I dag föreläser han om sina erfarenheter via den ideella organisationen Ung Cancer.
”En bortglömd vårdform”
Enligt en ny rapport från Cancerfonden, som kartlagt den palliativa vården, finns det en ojämlik tillgång till palliativ vård beroende på vart i landet man bor.
– Vi kan också se att den palliativa vården sätts in alldeles för sent. Och att det saknas politisk styrning på det här viktiga vårdområdet, säger Ulrika Årehed Kågström.
Javascript är avstängt
Hur har du som anhörig upplevt vården i livets slutskede?
V • När pappa närmade sig slutet av sin cancer togs det beslut om att koppla in hemsjukvårdsteamet för vård i livets slutskede. Men remissen blev av någon orsak försenad en dryg vecka så hemsjukvåsteamet fick inte remissen förrän dagen innan storhelg. De ringde oss samma dag och meddelade att de tyvärr inte skulle hinna skriva in pappa i hemsjukvårdsteamet innan storhelgen men att det skulle ordnas direkt efter storhelgen. Tyvärr blev pappa hastigt försämrad redan samma kväll och han somnade stilla in hemma morgonen efter. Eftersom han inte var inskriven i hemsjukvårdsteamet fick vi anhöriga ingen hjälp alls. Vi fick själva ringa runt tills vi fick tag på tjänstgörande läkare inom primärvården. Just den storhelgen hade man haft svårt att bemanna så tjänstgörande läkare var inlånad från en grann-region. Vi fick vänta i flera timmar innan läkaren kunde komma hem till oss för att dödförklara pappa. Läkaren som kom var respektfull och förstående men eftersom hen var vikarie hade hen inte tillgång till varken rätt papper för att skriva en dödsattest eller information om vart vi skulle vända oss för att pappas kropp skulle bli hämtad och förd till bårhuset. Vi fick själva ringa runt till flertalet begravningsbyråer innan vi till slut fick tag på den begravningsbyrå som hade helgjouren den helgen. Jag glömmer aldrig hur utelämnade och övergivna vi anhöriga kände oss av vården. Någon ursäkt för klanteriet med den försenade remissen fick vi aldrig från den ansvarige läkaren eller mottagningen. Däremot blev personalen i hemsjukvårdsteamet bestörta när de efter helgen fick höra hur vi lämnats ensamma utan stöd av vården i vår svåra stund.
Elisabeth • Min sambos syster dog i januari av cancer. Hon bodde o levde ensam. Vi bodde långt ifrån henne. Tidigt sattes hemhjälp in och hon knöts till palliativa teamet. De var proffsiga o hjälpsamma. Vinsch hon kunde ta kontakt vb. För henne betydde detta så mycket. Hon kunde vara hemma in i det sista. Sista dagarna bad hon om att slippa sova själv. Dalarna saknar hospice vilket är synd. Hon hamnade på ett bra ställe där hon somnade in efter två dygn. Palliativa teamet fanns med hela tiden. Vi är så tacksamma för all hjälp hon fick. Så fina människor som var omkring henne. Vi blev också bemötta med respekt. Tack
Annika • Min pappa fick palliativ vård på Kungsbacka sjukhus under sin sista vecka för några år sedan. Personalen var fantastiskt och gjorde allt så mycket lättare för både min pappa och oss anhöriga. Närvarande, empatiska och lyhörda för både oss och pappa. Det hade inte kunnat varit bättre vård tror jag.
Magnus P:son Lennholm • Både min mamma och pappa gick bort i cancer. Mamma 2002 och pappa 2021.
Mina föräldrar hade båda palliativ vård genom Region Dalarna & Falu lasarett. Jag kan bara lyfta på hatten och uttrycka min stora tacksamhet till båda det mobila teamet & den palliativa vårdavdelningen inne på Falu lasarett.
Ett stort stöd både till mina föräldrar och till mig och min familj. Det är en jobbig resa att genomföra men medarbetarna i den palliativa vården gör den oerhört mycket lättare. :-)
Återigen ett stort tack till den Palliativa vården i Region Dalarna & i synnerhet till er på Falu lasarett. Nu hoppas vi att ni får möjligheten att skala upp verksamheten med ett Hospice också.
Birgit • Jag har varit med om palliativ vård när min bror närmade sig döden. Först i hemmet sedan på sjukhuset i Linköping. Måste säga att den var bra och medkännande. Men det behövs nog en närstående som finns med och styr upp vården. Ty varje patient har sina behov och önskemål. Vi som var med fick bra information och hjälp med smärtlindring etc.
Skärrat barn • Min far gick bort för ett par år sedan (64 år gammal) och hade då palliativ vård i hemmet hos min syster.
De sista dygnen i hans liv vart rent ut sagt vedervärdiga. Med otrevliga sköterskor som var väldigt otrevliga mot både oss anhöriga och vår far. Han plågades av smärta och andnöd i mer än tre dygn, då sköterskorna gav honom alldeles för lite medicin och med för många timmar mellan doserna. Jag och min syster fick ringa 112 åtskilliga gånger när han låg där i panik med smärta och andnöd, då sköterskorna inte kunde komma inom rimlig tid. Är fortfarande otroligt skärrad över att se min far så plågad. Med den erfarenheten jag varit med om vid min fars död, så hoppas jag att när dagen kommer för min del att det går fort.