Owe Thörnqvist har tveklöst arbetat lägre än många andra, svenska artister. Men när det kommer till Melodifestivalen, tog han inviten från SVT med en klackspark och skrev låten på fyra timmar. En timme för varje tjej han slog ut ur tävling tre.
På presskonferensen efter sändningen är naturligtvis ingen besviken. Sådant sägs inte. Men det syns. Herregud. Någon viftar bort tårarna och någon kommer alldeles för sent till den utspelskåta reporterkåren.
Förstår ni mig om jag skriver att Melodifestivalen i Växjö fick mig att tappa lite hopp om en rättvis värld? Inget ont om Thörnqvists finalplats. Den känns kul. Det handlar inte heller om kvinnokören i silverkjol, dansande kostymmän hämtade från en Dressmanreklam år 2000 eller den slingriga och höftiga koreografin till låttextraden ”Jag är rädd för att du lämnar mej”.
Läs mer: De knep finalplatserna
Det handlar om fundamental uppfostran: devisen att den som sliter ska vinna. Den som skördar ska så. Den som bäddar bra ska ligga skönt. Alltså livsläxan som lär vara könsneutral och universell, men som i själva verket är värdelös. Denna information är särskilt riktad till duktiga flickor: ni är mest lurade av alla, så läs vidare.
Många arbetade hårt för en finalplats i Melodifestivalen vecka sju, men det spelade ingen roll. För att tjäna ger inte nödvändigtvis avkastning. Därmed förtjänar man aldrig någonting. Varken i storpolitik eller i tv-underhållning. Saker bara händer. Så, frågan är: hur förhåller man sig till det? Och framförallt: hur förhåller den duktiga flickan, vars hela värdighet består av felfrihet mot förtjänst, till det? Svar: hon gör som Clara Henry.
Låt mig förklara. Här är årets programledartrio:
David Lindgren: kan mycket, anstränger sig och blir omtyckt därav.
Hasse Andersson: är härlig och därför omtyckt.
Clara Henry: håller ihop allt. Helt väsentlig för att programmet ens skall fungera okej.
Se mer: Clara Henry sjöng om respekt i mellanakten – hyllades
Hade Clara Henry varit underhållare som David Lindgren, hade hon sorterats bort som tråkig. Vore hon mysförvirrad som Hasse Andersson, hade hon avfärdats som inkompetent.
Istället hanterar hon jobbet på samma sätt som andra framgångsrika, kvinnliga gala-programledare har gjort före henne: blåser upp sig utav bara fan.
– Kan du sätta dig ner? För jag är här och du är där och det finns en anledning till det, beskriver Clara själv sin överlevnadsstrategi när trollen går fackeltåg.
Det handlar om att bli diva. Vara duktig, göra läxan, men hålla redovisningen med ett paintballgevär istället för med power point.
När tittare baxnar – till exempel på grund av exotiskt storslaget ego i en kvinnokropp, lyssnar de. Underhållningen är stor och jobbet blir gjort. Feminism med discokulor. Eller bara vräk ut er, så går ni åtminstone inte under obemärkt.