I kåkstaden Nkaneng bredvid en platinagruva bor gruvarbetare Sthabathaba Dalinyebo med fru och två barn i ett skjul på tio kvadratmeter. Han har varit gruvarbetere över 30 år och tjänar mellan tre och fyra tusen kronor i månaden – långt från de 10.000 kronor som gruvarbetarna strejkat för i fyra veckor.

-Vi tänker fortsätta strejka för lönen räcker inte. Vi strejkar helt enkelt för våra rättigheter, säger han.

Hundra mil till hembyn

Sthabathaba har precis som de flesta andra sin hemby över hundra mil bort. Där har han en familj till och där är dit de mesta av hans pengar går. I hembyn finns första frun, barn, syskon – totalt 15 personer som litar på honom för att överleva.

De flesta av gruvarbetarna är överens. Det har inte blivit bättre sedan apartheidregimen föll och ANC tog över.

-Vi fick vår frihet men vi är fortfarande hungriga. Vi har fortfarande inte hus, vatten och toaletter. Vi har inte ett värdigt liv, säger en gruvarbetare.

-Det var underbart att rösta för första gången. Men nu känns det inte bra. Den rösten har inte hjälpt oss. De lovade oss många saker men inget har blivit verklighet, säger Sthabathabas fru.