Katarina Taikon är i dag allra mest känd för sina självbiografiska barnböcker om Katitzi. Men under 1960- och 70-talen var hon en stridbar aktivist för romernas rättigheter. Det behövdes. Under 1900-talets svenska folkhemsbygge försämrades romernas levnadssituation paradoxalt nog eftersom moderniseringen av Sverige ledde till att romernas traditionella inkomstkällor, som exempelvis förtenning av kopparkärl, försvann.

Istället för att erbjuda bostäder också till romerna förpassades de till särskilda läger. Så sent som 1956 inrättades permanenta läger för romer i Stockholms utkanter där romer levde under svåra förhållanden.

Romers rätt till bostad och skolgång faställdes inte i lag förrän 1959 men även efter det nekades många romska barn skolgång och romska familjer nekades bostad. I programmet Alla har vi varit små från 1968 (se det här ovan)  berättar Katarina Taikon om sin egen barndom och födelse:

– Jag föddes på 1930-talet i ett tält. Jag hade turen att födas på sommaren när det var varmt, för många barn som föddes på vintern överlevde inte. På den tiden fick inte zigenerskorna komma till sjukhusen. Man ville inte ta emot zigenare på våra svenska sjukhus. Vi var svenska medborgare, men man behandlade zigenare annorlunda.