Alfaponny Express startades med statligt stöd från Kulturbryggan. Bland kunderna finns både privatpersoner och företag och intäkterna går till dansarnas konstnärliga verksamhet. Tanken är att det ska vara en bisyssla till dansandet och konstnärskapet, för att ha både pengar och tid att ägna sig åt det.

–Det är på våra egna villkor, för att vi ska kunna hålla på med vår konstnärliga verksamhet, säger Lisen Ellard. 

– Det är en förutsättningen för att kunna göra det också, det är svårt att ta ett heltidsjobb någonstans, det går ju inte, säger Siri Tolander.

Kroppen som försörjningsmedel

Det finns ett starkt cykelintresse bland Alfaponnys medarbetare. Delvis av miljömässiga skäl, men också för att man får använda sin kropp för att ta sig fram i stadslandskapet, enligt Karina Sarkissova.

– Man får använda sin kropp som försörjningsmedel. Vi är väldigt flexibla och våra kunder är flexibla eftersom vi är nya, det gör att vi får många stamkunder, särskilt i kulturbranschen, säger hon.

Underfinansierat kulturområde

Dans är ett särskilt underfinansierat kulturområde och frilansande dansares arbetsvillkor är ofta dåliga, anser Margreth Elfström som är verksamhetschef på Danscentrum Stockholm.

– Det är inte många månader om året som en frilansande dansare har möjlighet till arbete. Jag skulle säga att det rör sig om kanske fyra månader om året och två produktioner om man blir anlitad av en koreograf, om man talar om ett medelvärde, säger Margreth Elfström.

Hon anser att de statliga bidragen till det fria dansområdet åtminstone borde fördubblas för att frilansande dansare ska kunna få möjlighet till bättre arbetsvillkor.

Dans mindre synlig än teater

– Vi har väldigt få institutioner inom dansområdet, vilket gör att det är ett mindre synligt område än till exempel teater och musik. Därför är det fria dansområdet stort och det är där det händer saker som är konstnärligt intressanta, därför är det märkligt att man inte lägger mer pengar på det, säger hon.