Denna film äcklar mig. Och jag är helt på det klara med varför. När avbildningar av verkligheten, till exempel i form av robotar eller animationer, blir för lika sagda verklighet, drabbas många människor av en förvirrad känsla av både identifikation och äckel. Den kusliga psykologiska upplevelse av en verklighet som nästan är verklig, kankallas för “Das Unheimliche” eller “The Uncanny Valley”. Charlie Kaufmans ochDuke Johnsons animerade “Anomalisa” utspelar sig helt och hållet i dennakusliga dal.
Med manus som “I huvudetpå John Malkovich”, “Adaptation” och “Eternal sunshine of the spotless mind”har Charlie Kaufman skapat vrickade och på gränsen till löjliga premisser föratt göra oefterhärmeliga och sympatiska filmer.
Storyn i ”Anomalisa” ärmer larvig än vrickad tyvärr. Självhjälps- och försäljargurun Michael Stone ärpå föreläsningsresa i Cincinatti. Han är medelålders, trött, deprimerad ochalienerad. Precis alla människor runt omkring honom, även hans fru och son, harsamma mansansikte och talar med samma mansröst. De är “everyone else”, och detär tydligt att Michael Stones narcissism har tagit honom till en högstobehaglig plats.
När Michael för förstagången på flera år hör en kvinnoröst i korridoren utanför hotellrummet, blirhan både chockad och överlycklig. Han stormar ut och lokaliserar den kvinna somhar ett eget ansikte ochen egen röst: Lisa. Lisa är enosäker person, hennes självkänsla är fast i botten på grund av det stora ärrhon har i ansiktet. Michael avgudar henne ändå förstås, eftersom hon inte är“som alla andra” och de super till och ligger sedan med varandra.
Kaufman och Johnsonvarnades för att göra för realistiska animationer, det skulle bli förobehagligt, sa folk. De körde på ändå, med dockor med läskigt realistiska3d-printade ansikten. Som ni förstår så håller jag med skeptikerna. Jag sitteroch värjer mig som det vore en splatterfilm när dessa nästan realistiska dockorhar högljutt sex. Det är som en mardröm, utan att det riktigt går att ringa invad som är så krypande läskigt. Hotellmiljön fördubblar obehagskänslan: nästanett hem, ändå inte.
Jennifer Jason Leigh görrösten till Lisa, eller Anomalisa som Michael kallar henne, på ett plågsamtskickligt sätt. Hon blandar nervös falsett med bullrande skratt. David Thewlisgör Michaels uppgivna men ändå dryga röst, kongenial med Michaels ytterstosympatiska person.
Animationerna är förståsutomordentligt skickliga, omsorgsfullt och idogt skapade med stop-motion-teknikoch hundratals utbytbara ansikten med olika uttryck. Jag satt i gott och väl entimme och tittade på internetklipp från när filmen gjordes, en mer fascinerandeupplevelse än själva filmen.
Jag antar att Kaufman och Johnson vill åt just denhär känslan av förvirrad verklighet för att förstora upp Michaels kris, men delyckas nog lite för bra med mig. Jag blir orimligt illa berörd av denna rättbanala historia med ambitiösa dockanimationer. Att betyget blir “3” beror heltenkelt på att jag inte kan bestämma mig för om det här är en etta eller enfemma. Förmodligen både och.