När Ebba Witt-Brattström svarar Karl Ove Knausgård på DN:s kulturdebattsidor gör hon det med myten om prinsessan Kassandra, sierskan som förbannas av guden Apollon.

Repliken föranleds av Knausgårds text på samma sidor, om liknelsen mellan det svenska debattklimatet och de människoätande, enögda cykloperna, från grekisk mytologi.

Glidningar i debatten

Johannes Siapkas, docent i Antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet, följer debatten.

– Det finns flera glidningar i artiklarna som är intressanta. De använder sig av antiken som referensram, men tar sig friheter. Ebba Witt-Brattström leker med myten om Kassandra och glider mellan Homeros ”Odyssén”, Aiskylos ”Orestien”, Christa Woolfs ”Kassandra” från 1983 och Vergilius ”Aeneiden”. Men glidningar i användandet av antiken går tillbaka hela vägen till antiken. Det är ingenting nytt, eller någonting fel, säger han.

”Lätt att plocka billiga poäng”

För en kulturdebatt är det ett tacksamt berättargrepp, tycker Johannes Siapkas.

– Det här arvet är så rikt att det går att göra i stort sett vilka kopplingar som helst. Sedan finns misstanken om att uppdelningen mellan fin- och fulkultur som gjordes för hundra år sedan hänger i. Då var det klassiska arvet högkulturen. Det är lätt att plocka billiga poäng genom att klä sina argument i metaforer och mytologiska gestalter, säger han.

Knausgårds cykloper och Witt-Brattströms Kassandra kan eka på i det offentliga samtalet, med det är knappast några nytänkande narrativ.

– Homeros verk Odyssén eller olika delar av Iliaden är vanligt att referera till i modernistisk litteratur, säger Johannes Siapkas.

– Det är inget nytt grepp.

”Försöker hävda sig”

Kul, tycker han, för det hör inte till vanligheterna att slänga sig med antika referenser i den svenska debatten.

– Det är inte så vanligt i Sverige. Jag tror att det har att göra med det klassiska arvets position i det svenska kulturlivet. Det är mycket mer närvarande i Tyskland, för att inte prata om Medelhavsländerna, eller USA. Där används det klassiska arvet oftare, och ibland även med mer explicita, politiska undertoner.

Ett tydligt exempel är Ryssland förra året.

– I samband med Putins födelsedag i oktober 2014 hade en propagandagrupp en utställning i Moskva där man liknade Putin med Herakles, som slåss mot den månghövdade hydran, säger Johannes Siapkas.

– Man försöker hävda sig, och ge sina åsikter legitimitet genom att använda vad som i förlängningen är högkultur.