Harry Martinsons epos om rymdskeppet Aniara från 1956 får ny luft under vingarna.

Knut Larsson har gjort seriebok av berättelsen om rymdfarkosten som transporterar flyktingar från vår kärnvapenskadade hemplanet i riktning mot Venus och Mars, men hamnar ur kurs.

– När jag läste Aniara första gången för tio år sedan så slogs jag av hur visuell den är. Då föddes idén om att göra en serie eller en film, säger han.

En påminnelse om katastrofen

Det som av Martinson var en varning på 50-talet är ”tyvärr fortsatt aktuell”, enligt Knut Larsson.

– En jord som är härjad av krig och sargad av bomber. Även om vi inte har ett fullskaligt atomkrig så påminns vi ständigt om hur bräcklig vår tillvaro är. Det här är en uppskruvad version av situationen på jorden.

I Knut Larssons seriealbum är det även berättelsen om ett spökskepp.

– Min tolkning är nästan som en spökhistoria. Lite som en skräckfilm faktiskt. När jag läste att det här utspelar sig på ett skepp som är dödsdömt, då slog det mig att det är ett spökskepp. Harry Martinsons debutdiktsamling heter ju ”Spökskepp”, och ”Aniara” är kronan på hans verk. Det känns lite som att Aniara och spökskeppet hör ihop, säger han.

– Minnena från jorden spökar också ombord på skeppet. 

”Terror och tragik”

Att umgås med berättelsen om förstörelse och evig rymd under lång tid är stundtals påfrestande, men lika mycket är Aniara en berättelse som är vacker, rolig och kuslig.

– Vissa kapitel är rätt tuffa. När det står om atombomben, eller ”fototurben”, som Harry Martinson kallar det, och de här utrotningslägren som finns på Mars – det är tufft att jobba med de grejerna. Samtidigt dyker liknande berättelser upp i media hela tiden. Vi lever ju i en sådan värld, som är full av terror och tragik.

Hopkoket av olika ångestkänslor är en bra anledning till att tolka Harry Martinson, tycker Knut Larsson.

– Jag har haft lite lätt ångest, ungefär som en tandvärk. Det är därför jag gör boken också. Det är ett sätt att bearbeta och undersöka världen.