Författaren Lucia Berlin har kallats en av Amerikas bästa bevarade hemligheter.
Det är lite sorgligt att det framhålls som en fin sak. Man får trösta sig med att Lucia Berlin ändå var verksam i ett gigantiskt land, och förhoppningsvis hann få en del läsare, även om hennes liv var för trassligt och trasigt för att hon skulle hinna bli en amerikansk mediestjärna av tidens snitt, när de stora var Norman Mailer, Philip Roth och John Updike.
Hon är det senaste namnet i raden av postumt återuppväckta moderna klassiker, författare som plötsligt återuppstår för att kloka förläggare letat utanför de vanliga kretsloppen. Något väldigt hoppfullt med det här i grunden sorgliga ämnet – att ett stort författarskap upptäcks när författaren är frånvarande – är att bokbranschens kommersiella tyngd och vår kändisfixerade kultur utmanas.
Det finns ingen att bjuda till morgonsoffor och talkshows. Det är tyst och litteraturen talar. Det är kanske en urmodig, romantisk tanke, men den kan ge mer plats för läsaren, för läsningen.
Lucia Berlin är på ett sätt en typisk bortglömd författare – inte alls som de senaste årens återupptäckta globala segertågens Richard Yates och John Williams – en kvinnlig författare som skriver om att vara en fattig, ensamstående flerbarnsmamma med beroendeproblematik i 1950-, 60-, 70-talets USA, Mexiko och Latinamerika. Inte att vara högst upp i näringskedjan direkt.
Men hon har blivit relevant på nytt för att skildringen av hennes hårda kvinnor med korta liv på utsatta jobb har blivit samtiden. Klassresorna som går neråt när man förlorar jobbet, bostaden, partnern, eller hela tillvaron som slås sönder för att man tvingas bli flykting. Den nya underklassen som växer och rör sig över världen: där finns Berlins människor i novellsamlingen ”Handbok för städerskor” (översatt av Nicklas Hval).
Det understryks att Berlin skriver mycket självbiografiskt, och det går som en röd tråd med igenkännliga öden i de här novellerna, men det är lika mycket en undersökning av ett problem: i en familj, en tid, i patriarkatet.
Hon skriver om manlig våldsamhet, om sex, om alkoholism som familjearv, aborter, om hur det är att vara en skåpsupande hemmafru som klarar fasaden bara hon får sin sprit, och hur mycket skam det är att barnen gömmer plånboken för att man inte ska få sin sprit, om hur man ska vara för att bli en kvinna som inte blir frånskild, och hur det är omöjligt för hennes kvinnor, och hur de arbetar, arbetar som lärarvikarier, vårdbiträden, städar sterbhus som luktar bortglömd kärlek.
Det är smutsigt, cyniskt, och samtidigt sofistikerat, kanske för provokativt för att bli succé då när hon skrev?
Lucia Berlin skriver fram en huvudperson, en kvinna som liknar Frida Kahlo, konstnären som vid en bussolycka fick en mittstolpe genom kroppen så att hon blev skadad för livet, och målade sin kropp och sina förstörda drömmar i åratal. Ska man mäta henne mot andra författares stil så måste man nämna Joan Didion och Raymond Carver, Marguerite Duras. Stark cocktail.
Berlins kvinnor är utsatta, men också farliga för att de slutat skydda sig som kvinnor lär sig att göra. De ger sig hän, de fortsätter gå rakt ner i underjorden i vardagen.
Det är rätt hypnotiskt.
Berlins författarskap kunde ge upphov till 76 filmer (så många noveller skrev Berlin under sin livstid) men det kommer att bli åtminstone en, lita på det.
Och vi kan inte fråga författaren om det, inga intervjuer blir det, inga bilder eller åsikter eller twittercitat. Det finns bara de här texterna. Tack.