I en ateljé utanför Bromma i Stockholm binds böcker med största möjliga omsorg av bokbindarmästaren Wolfgang Bremer och lärlingen Hannah Morrissey.

Ateljén är överfull av material, verktyg och maskiner. Knäböjspressen står nära hyllan med stämplar, skinnbitar ligger utspridda på bordet, linnetrådar hänger i drivor och handgjorda falsben används till att behandla papper som ska formas på rätt sätt. Varje verktyg spelar sin roll för att boken ska bli så perfekt som möjligt.

Hannah Morrissey fick upp ögonen för bokbindarkonsten under skoltiden. Wolfgang Bremer var hennes lärare och lärde ut bokbinderi.

– Det är en skön känsla att jobba och se resultatet direkt, att det man gör har en verkan. Jag tycker om tekniska utmaningar också, det blir svårare och svårare men jag kan mer och mer. Jag tycker det är roligare grejer nu. För desto mer man kan, desto mer möjligheter har man, säger Hannah Morrissey.

Inte så sällsynta

Nyligen skrev Richard Swartz en krönika i Dagens Nyheter om bokbinderiets död. På ett antikvariat han har besökt säljs handbundna böcker i helskinn och halvskinn för en hundring – böcker som har tagit timmar att göra och som kan hålla i hundratals år.

Swartz förutspår att ett av de över tusen år gamla hantverken, bokbinderiet, går mot sitt öde och det kan vara fler där ute som delar hans farhågor. Dock verkar han ha fel i sitt siande.

Bokbinderiet är inte på väg att dö ut, intresset för konsten har snarare vuxit. På Leksands folkhögskola finns Skandinaviens enda bokbindningsutbildning där elever från hela världen studerar.

– Många tror ju att det inte finns några bokbindare längre. Men här utbildas upp till tio stycken nya varje år, säger Nils-Göran Nilsson, elev på Leksand folkhögskola. 

Leif Halldorf, utbildningsansvarig för bokbindarlinjen, håller med om att intresset och antalet bokbindare faktiskt inte är så få som många tror.

– Intresset för handbundna böcker ökar allt mer. Vi har en monter på Bokmässan i Göteborg och under de åtta år jag har varit med har jag märkt att vi får fler och fler besökare. Det är en yngre generation som visar intresse. En gång var det en ung tjej som sa ”Jag vill inte ha 14 iPads, jag vill ha riktiga böcker”.

Böcker i mindre skala

Förr i tiden var bokbindarna en självklarhet i varje stad, men antalet beställningsjobb har minskat i och med massproduktionen av pocket och inbundna böcker. Många uppdrag går nu ut på att laga böcker, men det finns också arbeten på arkiv och bibliotek.

– Det är främst de mindre jobben som kräver bokbindare som årsböcker, protokoll och böcker i små upplagor. Sen finns det samlare som vill ha speciella böcker, säger Leif Halldorf.

– Jag tycker att det finns ett intresse, just för att man kan skapa något nytt av något gammalt. Det handlar om återvinning, säger Anna-Lena Eriksson, elev på Leksands folkhögskola.

Från lärling till fullblodig bokbindare

I dokumentären med den något missvisande titeln ”De sista bokbindarna” får tittaren följa Hannah Morrisseys arbete med gesällbrevet – det arbetsprov som hon ska lämna in till Bokbindarmästarföreningen för att ta steget från lärling till fullblodig bokbindare. 

Gesällbrevet består av att göra en bok i helskinn, en i halvskinn, en i klotband och en i papper som sedan ska samlas i en låda tillverkad av henne själv.

Hannah Morrissey väljer böcker av Tomas Tranströmer, Horace Engdahl, Imre Kertész och Wisława Szymborska.

– Jag visste att jag skulle lägga ner så mycket tid på arbetet och då ville jag ha författare som jag tyckte om. Jag ville ha en röd tråd, vilket blev Nobelpriset. Stundvis var det faktiskt skitjobbigt, några moment hade jag aldrig gjort förut. Men det gäller att pressa sig själv, säger Hannah Morrissey.

När man binder en bok är det viktigt att omslaget speglar innehållet. Varje moment gör bokbindaren själv och när Hannah Morrissey binder en bok ser hon sig mer som bokens formgivare än enbart hantverkare

 – Handlingen påverkar både material och dekoration. Är det en jättesorglig bok gör man kanske inte en stor sol på omslaget. Jag måste läsa den och tolka, göra det på riktigt.

Behovet kvarstår

Gesällbrevet gick vägen och Hannah Morrissey håller nu på och bygger upp en egen ateljé i Farsta i södra Stockholm. Men hon är fortfarande ute i Wolfgang Bremers ateljé när tillfälle ges, och vidareutbildar sig inom förgyllning.

– Det gäller att driva sig själv för att komma någon vart. Är man nöjd så kan man typ gå hem. Min dröm är att bara kunna jobba heltid med böcker. Alla bokbindare har en personlig stil och jag vill att kunderna ska komma till mig för min stil.

Varför behövs handbokbindning idag?

– Varför inte? Från början gjordes böcker och allt annat för hand och när maskinerna kom imiterade de oss bara. Varför skulle vi ge upp det bara för att en elektrisk apparat kan göra det? Den finkänslighet som du har i handen kan du inte programmera in i en maskin, det är något helt eget, säger Hannah Morrissey.

– Dessutom har jag aldrig hört talas om en boklagarmaskin, så vi behövs till det också!

”De sista bokbindarna” sänds i SVT2 fredagen den 6 maj, klockan 20.00. Den går också att se på SVT Play.