För ett år sedan kom litteraturutredningen med ett välunderbyggt material som förtydligade vad de flesta redan visste: läskunnigheten bland våra grundskoleelever sjunker. Detsamma gäller skriftkunskaperna. Det är svårt att separera de två förmågorna.

De flesta barn och unga som går i den svenska skolan kan läsa när de lämnar årskurs nio, problemet är att allt färre förstår vad de läser. De flesta kan läsa korrekt men inte reflektera över eller svara på frågor om innehållet. Fundera ett ögonblick på hur verkligheten måste te sig för en vuxen person som inte kan tillgodogöra sig den enorma mängd information som sköljer över individen i dagens Sverige.

Språket är vårt första kommunikationsredskap. Sverige har en skriftkultur, vilket betyder att den som inte kan tillgodogöra sig eller hitta rätt information lätt hamnar vid sidan av samhället. Den som inte känner sig trygg med det skrivna ordet har svårt att få en realistisk uppfattning om samhället i stort och sin egen situation.

Fokus på debatten om barnens sjunkande läskunnighet har hamnat på skillnaderna mellan flickor och pojkar. Pojkarna halkar efter i sin läsutveckling. I ett land som Sverige där jämställdhet är ett huvudämne i det offentliga samtalet är olikheterna mellan könen en självlysande variabel. Om man analyserar materialet utifrån socioekonomiska variabler blir resultatet än mer alarmerande. Föräldrars studiebakgrund och familjens postadress är en tydligare indikation på barnens svaga skolresultat än kön. Vi lever i ett samhälle med klasskillnader som inte har setts sedan början av det förra seklet.

Allmän skolplikt och möjligheten till gratis universitetsutbildning lyfte Sverige från att vara det fattiga landet i norr som fick bistånd av Ryssland till en av världen mest framgångsrika och jämställda nationer. Att vår skola, i jämförelse med andra OECD-länder, ligger under genomsnittet när det gäller läsförståelse från att tidigare ha legat bland de bästa, tär på vårt självförtroende men framför allt väntar oss problem som vi inte ännu har beredskap att möta eller motverka.

Vikten av en bra skola för den socioekonomiska rörligheten är en väletablerad sanning. Sverige och de länder som är mest framgångsrika i demokratiseringsprocessen har lagt fokus på barnens utbildning.

Hur kommer det sig då att den lägsta nivån nu konstant sjunker och att allt fler barn lämnar skolan utan gymnasiebehörighet. Svaret är inte entydigt men vi vet att lärarutbildningen, klassens sammansättning och det pedagogiska arbetets utformning är avgörande.  

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, som det gamla uttrycket lyder. Stiftelsen Berättarministeriet öppnar skrivarverkstäder endast i områden med hög arbetslöshet. Alla aktiviteter i våra skrivarverkstäder i Södertälje och Järva och förhoppningsvis ytterligare två före 2015, är kostnadsfria och därför endast tillgängliga för barn som är bor eller går i skola i upptagningsområdet. Vår verksamhet är en resursfördelningsfråga. Nästan alla barn är vetgiriga och fantasifulla berättare. Men många barn lever i miljöer där det inte finns resurser eller närvarande vuxna som kan se, lyssna och peppa dem att läsa och skriva. Berättarministeriets uppdrag är att lokalisera resurser där behovet är som störst.

Ingen annan verksamhet kan eller bör ersätta skolan. Men en del skolor i områden med hög arbetslöshet tvingas hantera en verklighet med alla de svåra utmaningar samhället har framför sig. Psykisk ohälsa går sällan att separera från fysisk dito.

Lärare i skolor med hög andel barn som inte uppnår gymnasiebehörighet arbetar med ett koncentrat av problem som barnen tvingas leva i. Det brukar sägas att Sverige har blivit allt mer etniskt segregerat, framför allt storstadsregionerna. Jag vill hävda att den socioekonomiska segregationen är värre.

Arbetslösa och lågutbildade lever i bostadsområden med hög riskpremie enligt försäkringsbolagens definition. När lärarna lämnar högskolan är de inte alltid förbereda på den vardag som vissa barn lever i. Berättarministeriet vill vara ett stöd för dessa lärare. Alla aktiviteter på Berättarministeriet syftar till att på ett kreativt sätt skapa läs- och skrivlust bland barnen för att på så vis stötta lärarna i deras arbete. Lärarna har nu gett oss förtroendet att arbeta med barnen i klassrummen. Alla barn i Ronnaskolan som går i årskurs tre kommer att undervisas efter en av Berättarministeriet framtagen pedagogisk modell. Södertälje stad och utbildningskontoret som ansvarar för grund- och gymnasieskolan är i framkant när det gäller att söka och hitta nya lösningar på etablerade problem.

Utbildning är alltid skolans ansvar men den borde vara allas prioritering. Näringslivet, den ideella och den offentliga sektorn måste samverka för att inte fler barn ska kedjas fast vid ett arv av utanförskap.

Vi behöver inte mer misstro och uppgivenhet. Om den svenska skolan åter ska toppa de internationella jämförelserna, krävs att alla samhällsaktörer, även den privata sektorn och näringslivet, tar sitt ansvar för att garantera inte bara sina egna utan allas barn rätt till en god utbildning. Företagen har också ett egenintresse av att bidra till att höja nivån i skolan så att de får rätt personal med rätt utbildning.

Då kan vi skapa ett samhälle som lever upp till principen att alla barn ska möta livet med samma möjligheter och skapa den socioekonomiska rörlighet som legitimerar och stärker tilltron till vårt demokratiska system. Ett samhälle som krackelerar kan bli väldigt kostsamt.