Celestine hette en ung flicka på 1500-talet som vägrade att foga sig efter sina föräldrars vilja när det gällde kärlek, och som därför straffades med döden. Hon murades in i en vägg i det gamla slottet och lämnades för evigt.

Den unga namnlösa huvudpersonen i danska poeten Olga Ravns debutroman ”Celestine” (översatt av Johanne Lykke Holm och med ett intressant efterord av författaren Cilla Naumann) kommer som lärare till en skola som ligger i det gamla slottet.

Hon liknar en ledsen Törnrosa och platsen börjar tala till henne på ett förrädiskt vis. Slottet förhäxar henne, och snart hör hon Celestines dödssuckar i korridorerna medan hon själv sömnlös ifrågasätter sin identitet, sin barndom och sin relation med pojkvännen Kim.

Celestine är en tunn bok som tar tid att läsa, man läser en mening i taget, så tunga och skönt, som i sublimt, skrivna är de.

Prosalyrik brukar det betecknas, och risken är att en sådan stil blir vag eller sentimental. Själar som blommor och djupsinnighet i skymningen, där poesin ställer sig i vägen som garnering, girlang, dekor.

Men det här är något annat, långt från sådan falskhet och tomhet, det här är ett vilt poetiskt språk som Ravn använder för att skriva en roman utan psykologi, men byggd av känslor och stämningar. Det är så snyggt gjort, och svårt.

Det handlar om att vara en ung kvinna som sörjer istället för växer, som tvekar istället för satsar, som ser och iakttar istället för att handla.

Hon är ett uppror mot det modernas krav på människan, och det låter fint. Men för sig själv är hon ett spöke, en fantom av barndomssmärtor som handlar om skilsmässor och förluster av människor som liksom bara lämnades vid vägkanten.

Det är nästan en gotisk roman och samtidigt en bild av en ung generation. En liten bok om ensamhet.

Och en anklagelse mot vuxengenerationen (som var föräldrar åt 80-talisterna) och deras ytliga och förskönande syn på relationer när de seremonogamt skapade skilsmässospöken av sina barn.

Jag tänker på den gamla folksagan Riddar Blåskägg, som handlar om den bergtagna unga kvinnan som blir fast i den mäktiga riddarens borg och hotas av döden när hon öppnat ett förbjudet rum. Motivet med den inmurade kvinnan handlar förstås också om tystade kvinnor ur 1800-talets litteratur, som den galna kvinnan på vinden i Jane Eyre.

Och jag tänker mig att Olga Ravns unga kvinna, som kämpar med sina minnen och sitt vuxenliv, är så övergiven att hon skulle kunna vara inmurad i en vägg. Straffad och glömd. Men inte ens så viktig är hon för någon. Det finns inte ens ett förtryck att kämpa mot, bara en oändlig frihet och sorg. Och den självdestruktiviteten är ju ett gammalt litterärt tema, men sällan uttryckt så här troskyldigt skarpt.

Livet är en lång bön om att kunna älska, skriver Olga Ravn.

De senaste åren har det pratats mycket om dansk lyrik. Förra årets kulturdebatt anklagade svenska förlag för att strunta i poesin, till skillnad från sina danska kollegor som fick fram bästsäljande unga poeter som bröt in i samhällsdebatten. Yahya Hassans debut från 2013 tas oftast upp som exempel (såld i över 100 000 ex.)

Denna boom för dansk poesi påverkar också prosan som blir prosalyrisk och ofta samhällskritisk. I vår kommer Maja Lee Langvads prosapoetiska bok ”Hon är arg”, som handlar om internationell adoption, på svenska. Josefine Klougarts romaner ”En av oss sover” och ”Om mörker” och Dorthe Nors kortroman ”Minna saknar en övningslokal” och novellsamlingen ”Kantslag” har haft stort genomslag hos oss. Ravn är central i den här nya danska litteraturen.

”Vad är det celestiniga i mig?”, frågar sig Ravns unga kvinna.

Ja, vad?

Det farliga, raseriet, det som ska dö?

Här finns ingen befrielse, bara ett stort raseri mot alla lögner och undanflykter. Allt fuskverk och bländverk.

Det är nog en av vårens allra bästa utgivningar, och finaste översättningar. Alla borde läsa den lilla boken.