– Sannolikt, eftersom Reine är tio-elva år, så hade han haft en mobil. Jag tänkte på det faktiskt, innan du kom, att ja jädrar, han hade en mobil och då hade hela den här historien pajat. Man får hitta på något annat. Det hade varit mycket svårare, om han skulle ringa upp morsan och säga, nu är jag på Barnens ö, och nu står jag och tittar på det och det, och hon kanske ville att han skulle skicka en bild. Då hade det varit kört, säger PC Jersild och skrattar.

Fyller 40

Vi träffas på Gotlands södra udde, i en grå stuga i närheten av Vamlingbo. Den 81-åriga författaren och läkaren bor sedan 70-talet här om somrarna, på Södermalm resten av året.

I år är det 40 år sedan ”Barnens ö” släpptes första gången. Bokens huvudperson är en av litteraturhistoriens yngsta, manliga grubblare. Reine Larsson är lika äventyrslysten som Ulf Lundells Jack, lika filosofisk som JD Salingers Holden Caulfield, lika barnsligt förtjust i snabbmat som John Kennedy Tooles Ignatius J. Reilly.

Obesudlad av åldrande

Men då hans litterära bundsförvanter är lite äldre, är Reine Larsson bara tio, snart elva, år. Och han är livrädd för puberteten. Dagligen inspekterar han sitt könsorgan i jakt på de förhatliga pubeshåren, vill inte bli hormonstinn tonåring. Varje gång anblicken är kal, obesudlad av åldrande, utbrister Reine i ett lättat ”en dag till, en dag till att leva!”.

– Jag hade läst en bok om barnpsykiatri och där kallas den här perioden för latensperioden. Och som det beskrivs är det en relativt lugn och någorlunda harmonisk period av barndomen. Det var därför jag valde den, för att han skulle liksom inte vara jagad av kåthet, och han skulle vara tillräckligt klyftig, tillräckligt mogen, för att kunna ställa en del av de här frågorna. Därför blev det Reine Larsson, säger PC Jersild.

Rädslan för kollektivet

Reine Larsson vägrar inordna sig. Friheten är viktigare än allt. Rädslan för puberteten härrör ur detta; Reine fruktar att han en dag ska betvingas av något slags mystisk könsdrift. Och av samma skäl undflyr han den planerade vistelsen på barnkollot Barnens ö. Reine Larsson bär många spår av författaren själv.

– Jag var emot alla kollektiv, jag tyckte inte om att börja i skolan, för att jag ville sova på mornarna, det fick man inte göra, man skulle gå i skolan. Jag ville inte lära mig att läsa och såna saker. Reine är en individualist och försöker förbli det, och det är därför som han inte vill komma till kollektivet Barnens ö, säger PC Jersild.

Skriver falska vykort

Som ett led i sin individualistiska kamp verkställer Reine Larsson en intrikat pojkdrömsplan för att undkomma kollektivets vedermödor. Kancellerar tandborstning, lever på hamburgare och spenderar sina pengar på fyrverkerier. Diktar upp en kollotillvaro och skriver falska vykort till sin mor, som befinner sig på västkusten.

– Det här har varit lite knepigt för mig i politiken, för jag upplever mig själv som väldigt individualistisk, samtidigt som jag politiskt tror på kollektiv och solidaritet och alla de här gemenskapsorden. Jag försöker få ihop det där på något sätt, fortsätter PC Jersild.

Barnets utsatthet

Den ensliga citytillvaron bereder Reine Larsson mycket nöje och hans uppfinningsrikedom och nyfikenhet räddar honom ur mången knepig sits. Men han är också utsatt. Mammans pojkvän Stig Utler är en alkoholiserad despot som stjäl hans hemnyckel. Ett gäng våldsamma raggare förstör hans cykel. Några pennalistiska småligister gör honom till medkumpan i en spritsmugglingsräd på Ålandsfärjan. Den aningen ensidiga kosten, inmundigad på McDonalds, Daily’s och Carroll’s, skapar magproblem.

Det är inte bara tillgången på mobiltelefoner som har förändrat barns villkor för självständighet, och möjligheten för en elvaåring att leva vagabondliv och gå under vuxenvärldens och samhällets radar en hel sommar. Sedan boken skrevs har barns rättigheter hamnat på agendan, och i dag finns en större medvetenhet när det gäller exempelvis sexuella övergrepp. Hade ”Barnens ö” skrivits i dag hade man behövt förhålla sig till det, menar PC Jersild.

Sexliberalismens årtionde

En av de få personer som Reine träffar och som faktiskt behandlar honom väl är parfymexpediten Nora. Mot slutet av sommaren får han bo hos henne, de delar säng och har ett vad PC Jersild kallar sensuellt förhållande. ”Barnens ö” är till viss del en produkt av sin frigjorda tid. 70-talet var sexliberalismens årtionde, och den typen av relation hade inte gått att skildra på samma sätt i dag, tror PC Jersild.

– Näe, jag hade varit ute på farlig is kan man säga, om jag hade gett mig på det. Mycket av det här är bra, men den generation som bestämmer över medierna nu är mycket mera moralistisk än man var på sjuttiotalet. På gott och ont, va. Men vi har ju en nymoralism i Sverige som inte går att förneka och som jag bitvis tycker är ganska förskräcklig. Den tar sig uttryck i familjeideal och nationalism, säger han.

Barnets blick

Reine Larsson brås på sin skapare. De är båda mycket måna om sin integritet, båda lite bångstyriga. PC Jersild säger att han själv är alla figurer som han skriver om. Men Reine är han, i ovanligt hög grad. Fortfarande.

– På många sätt är jag fortfarande tio-elva år, i mitt sätt att förhålla mig till världen. Jag måste liksom ibland tänka efter att jag är vuxen eller gammal, för att någonstans så lever jag kvar, delvis, glimtvis i något slags barndomsvärld. Vilket kanske är en förutsättning för att skriva berättelser. Det måste finnas en viss naivitet, tror jag, för att hitta på saker, säger PC Jersild.