”Hör ni alla! Jag är den största konstnären!” utropar Ester Henning när hon tvångsintas på Katarina sjukhus 1916. Nu gestaltas hennes liv i en fiktiv roman.

Författaren Anna Jörgensdotter debuterade 2002 med den uppmärksammade ”Pappa Pralin”, och har sedan dess kommit ut med både prosa och poesi. 

Romanfantasi

”Drömmen om Ester” är en romanfantasi kring konstnären Ester Hennings liv. Hon föds i Mora 1887. Senare i Stockholm arbetar hon på dagarna och använder nätterna till att skulptera och når en viss konstnärlig framgång. Efter sammanbrottet spenderar Ester Henning nästan hela sitt liv på mentalsjukhus, hela tiden besatt av att skapa. Hon ritar, broderar och målar. Allt hon gör fylls av magisk expressionism och 1970 har Ester Henning en stor separatutställning på Liljevalchs i Stockholm.

Mer än 70 år på mentalsjukhus, hur gör man roman av ett sådant liv?

– Det finns inte så många mer källor att ösa ur än en biografi av konstvetaren Irja Bergström och ett tv-program som sändes för några år sedan. Ester Henning hör till skaran av kvinnor som glömts och gömts undan bakom stängda dörrar. Men de färgsprakande bilderna finns ju kvar. Bristen på dokumentärt material ger Jörgensdotter friheten att skapa en berättelse som visserligen handlar om en autentisk person men som är en fantasi, säger Kulturnyheternas litteraturkritiker Ingrid Elam.

”Fascinerande bok”

– Hon arbetar som i sina tidigare böcker med en berättarröst som går så tätt inpå gestalterna att den liknar en inre monolog. Här handlar det om en kvinna som redan från späd ålder är annorlunda, en konstnär instängd i en alltför liten kropp och i en skadad själ. Med andra ord mycket olik berättaren som ändå identifierar sig så totalt. Det är förmågan att gestalta det främmande och avvikande och känna igen sig själv i det som är Anna Jörgensdotters särmärke, hon har odlat den i bok efter bok och blir bara skickligare.

Hur ser hennes Ester Henning ut, vad är det hon särskilt lyfter fram?

– Självkänslan, övertygelsen om att vara en stor konstnär – en helt berättigad känsla för övrigt. Under några år är hon och Sigrid Hjertén på samma avdelning. Hjertén var en erkänd konstnär innan hon hamnade på mentalsjukus och slutade då måla medan Ester Hennings konstnärskap utvecklades inom sjukhusväggarna, där målar hon omvärlden som det ser ut för hennes inre öga. Utanför sjukhuset var hindren för stora: Ester Henning var en kvinna från små omständigheter och en familj med många avvikare, när hon ville visa Zorn sina målningar avfärdade han henne, hon hade inte tillgång till skolor eller ateljéer eller konstnärskollegor, hon var också i någon mening galen, ändå gav hon aldrig upp. Det är den kraften Jörgenssons berättare ser och förmedlar i denna fascinerande bok.

Se hela recensionen i klippet ovan.