Maja Ekelöfs ”Rapport från en Skurhink”, Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna”, Gun Britt Sundströms ”Maken” är några exempel ur 70-talets utgivning där en ny kvinna träder fram och där krav på en ny man formuleras.

– Drömmen som vi alla hade under 70-talet var inte bara den om jämställd kärlek, utan också den om jämställd vardag, säger Ebba Witt-Brattström.

– Att männen skulle börja ta ansvar och vara mer solidariska med kvinnorna, inte bara för att det är bra för dem, utan för att vi inte kommer någon vart om vi inte har männen med oss, fortsätter hon.

Kallades pratets litteratur

I boken går hon igenom litteraturen år för år. Vad som skrivs – och hur böckerna tas emot.  

Ebba Witt-Brattström vill ge upprättelse åt en epok som sköts i sank, som kallades en parantes i litteraturhistorien och som kritikerna fördömde som pratets litteratur, de äcklades av alla köttiga kvinnokampsamazoner och önskade åter den fria litteratören, ideologiskt obunden som inte skrev i egen sak.

– I efterhand kan man tydligt se att det var en politisk intervention. Man ville inte ha mer av det kvinnorelaterade. Det blev som ett krig mot den mänskliga, och särskilt den kvinnomänskliga erfarenheten, säger hon.

”Kvinnorna hade förstört litteraturen”

De mest skjutglada kritikerna var männen på tidskriften Kris, bland andra Stig Larsson och Horace Engdahl.

– De baserade hela sin estetik på att kvinnliga författare var medelmåttiga och hade förstört litteraturen.

Ebba Witt-Brattström tycker den här epoken är speciell

– Den installerar en typ av kvinna och kvinnligheter som vi sett väldigt lite av sen, men som jag tror är på ingång nu igen.