Lever boken upp till alla förväntningar?

Det är en underbar bok, den berättar en bitvis förfärlig historia som är sann så som bra litteratur är sann, det finns inte en falsk ton i den. Som berättelse är den ganska traditionell, men den levandegör en miljö där små vardagliga händelser får stor betydelse, en borttappad docka, en sko i ett fönster.

Det handlar ju om två flickor som växer upp i samma kvarter i Neapel men som får helt olika liv….

Egentligen handlar det om bildningstörst och kunskapens makt att förändra liv. Elenas fantastiska väninna Lila är snabbare i huvudet än vad Elena är, men hon får till skillnad från Elena inte gå i skolan för sin far, så hon lär sig på egen hand det Elena lär sig i skolan. Hon gifter sig tidigt och blir kvar i kvarteret medan Elena så småningom, i senare delar av romanen, tar sig vidare till gymnasium och universitet. Vänskapen håller och det är spänningen mellan starka band och skilda livsöden som gör boken så stark.

Ferrentes projekt har ju jämförts med Knausgårds: båda berättar i detalj om vägen från barndom till författarskap.

Knausgård gräver fram sitt jag ur det förflutna. Ferrante återskapar i stället det förflutnas hela värld och den är hård: barndomskvarteret är ett laglöst land, männen har all makt, framför allt över kvinnorna, och bortom kvarterets gränser är världen skrämmande obekant.

Jag skulle snarare vilja jämföra Ferrante med 30-talets svenska autodidakter, just på grund av Elenas starka längtan efter böcker och studier samtidigt som läsandet gör henne till en främling för sina föräldrar.

Ferrante har skrivit en blivande klassiker som kommer att leva länge. Att den inte kan marknadsföras med hjälp av bilder på författaren och hemma hos-reportage  är oväsentligt, det är orden som betyder något.