I tonåren fick Yvonne Hirdman lära sig kvinnornas två bud: aldrig sätta sig själv i centrum och aldrig visa intresse för en man. ”Det stöp jag på direkt”, kommenterar hon. Nu har Yvonne Hirdman skrivit sin ”ego-historia”. Boken ”Medan jag var ung” ger inblick i ett envist motstånd mot alla invanda föreställningar om kvinnor.
– Det är ett försök att förstå sig själv som en del av tiden, säger hon och jämför hållningen med en läkares professionella inställning till en patient.
– Jag kan få den kalla blicken. Men det svider mer i skinnet att operera på sig själv.
Författandet en dröm
Yvonne Hirdman planerade inte att bli historiker. Ändå blev hon en av dem som lade grunden till kvinnoforskningen i Sverige. Men det var först med boken om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”, som hon kom närmare sin dröm: att skriva en ”riktig bok”.
– Det var som att historia och författande gick ihop då. Jag har alltid skrivit, ord är otroligt viktiga för mig. Jag avskyr det slappa floskelspråket med meningar som ”det är upp till dig att göra skillnad”. Då kräks jag, säger hon, full av trots bakom de röda glasögonen.
Den nya boken ser hon som den avslutande delen i en trilogi, efter boken om Myrdal och ”Den röda grevinnan”, som tilldelades Augustpriset. Där spårar hon sin egen mammas öde i skuggan av världshändelserna. Modern, Charlotte Hirdman, gick bort när Yvonne bara var 23 år gammal. Genom skrivandet lärde Yvonne sig mer om hur mamman föddes i Dorpat, gifte sig med en greve i Weimarrepublikens Berlin och flydde med en kommunist till Moskva när Hitler tog makten.
Känsla av vanmakt
När Yvonne Hirdman lägger sitt eget pussel av dagboksanteckningar och minnen har hennes mamma blivit hemmafru. I 50-talets Malmberget och Oskarshamn nämns inte ett ord om feminism och i Yvonnes huvud ekar ”HUR I HELVETE SKA MAN VARA!?”. Hon ville bli en femme fatale och drömde om förtärande kärlek.
– Kärlek var ju livet, det var vad allt gick ut på. Och det är sant, har jag senare insett.
I stället för kär blev Yvonne Hirdman gravid. Hon födde sin dotter i februari 1964, bara 21 år gammal. Ironiskt nog släpptes p-pillren i maj samma år. Abort var inte tillåtet.
– Det smittar av sig på hela ens jag att inte kunna bestämma över sin egen kropp. Jag fick en känsla av att det inte spelade någon roll vad jag ville, säger hon men understryker att hennes barn är ”otroligt vackra och fantastiska”.
Hon och barnens far skiljde sig snart, och Yvonne Hirdman testade flera relationer utan att hitta rätt. Det gjorde hon inte förrän i 40-årsåldern.
– Vi går där som gamla katter och stryker oss mot varandra, säger hon mjukt om sin man.
Kvinnorörelsehistoria
Yvonne Hirdmans berättelse är också ett stycke kvinnorörelsehistoria, med allt från de första rusiga känslorna de nya idéerna gav, till Grupp 8, kvinnoforskningen och slutligen Hirdmans succé med att introducera begreppet genus och genusordning.
– Plötsligt fick man en förståelse för att det inte var en själv det var fel på, och det var väldigt befriande.
På 1970-talet förstod hon inte hur nytt det var att forska om kvinnokroppar och Allmänna BB. Men äntligen kände hon att historia handlade om henne.
– När jag började med kvinnoforskning var det som att världen öppnade sig och man blev en del av den, minns Yvonne Hirdman.
Hon berättar om kampen för att flytta fram positionerna i en manlig forskarvärld. När den första professuren i kvinnoforskning gick till en man fick hon till exempel beslutet ändrat med arga protester. Det var inte mod, menar hon.
– Det var så uppenbart orättvist. Då måste man göra något.
Ger inte upp
I arbetet med boken upptäckte Yvonne Hirdman drag som hon tror sig ha fått från sin mor. Strängheten, den tyska. Kravet på att vara duktig – men också en envishet.
– Jag har alltid trott att jag är en sån som ger sig. Men det är inte sant.