Att läsa Kristien Hemmerechts roman ”Kvinnan som matade hundarna” är som att komma hem till Elfriede Jelinek.

Där öppnar sig ett svart universum utan dörrar, där kvinnor och barn är instängda i underjorden. Här finns inga förklädda hjältar som i den manliga modernismens berättartradition. Här vill man i stället som läsare fly från rösten som kommer ur bokens hjärta.

Kort sagt: Hemmerechts skriver i den feministiska samhällskritiska Jelinek-tradition som gjorde att en akademiledamot hoppade av när hon fick Nobelpriset 2004 och som häromdagen fick polska högerextremister att blockera en teater för att hindra uppsättningen av Jelineks ”Prinsessdramer”.

Baserad på verkliga händelser

Dutroux-rättegången och de fruktansvärda brotten Marc Dutroux begick med hjälp av sin hustru och andra medbrottslingar är ett levande sår i Belgiens moderna historia – rättegången var utdragen och kantad av konspirationsteorier och polismisstag som gjorde att brotten kunde pågå mycket länge. Man talar om att vissa barn kanske kunnat räddas.

Kristien Hemmerechts berörande och provocerande roman ”Kvinnan som matade hundarna” (översatt av Olov Hyllienmark) lär ha orsakat folkstorm och vissa bokhandlare har vägrat sälja den.

Ändå är detta inte en sann historia, utan en roman, och det är som roman den är viktig, då kan den röra sig friare och påstå vad förövarna kände eller tänkte. Det bör inte en biografi eller dokumentär göra.

Ett sätt att bearbeta våldet

Det är intressant att prata om varför vi behöver de här verken som bygger på verkliga händelser, brottsfall och tragedier. Senaste exemplet är ju Jessica Schifauers starka ungdomroman ”När hundarna kommer”, som vann Augustpriset i barn- och ungdomsklassen igår, och bygger på John Hron-fallet, 14-åringen som mördades av nynazistiskt inspirerade unga på 90-talet.

Konsten bearbetar något som vi inte kan komma till rätta med, allt våld, oftast manligt, vi lever med och där samhället misslyckats. Det är ett kollektivt behov som hanteras av litteratur, av konst och film.

Belgiens mest hatade kvinna

Men vreden mot boken handlar sorgligt nog också om att det anses att hon gjort en ”ny tolkning” av brotten när hon låter Dutroux medbrottsling och hustru föra ordet under namnet Odette, och framstå som en plågad människa trots allt hon har gjort.

Odette förblir Belgiens mest hatade kvinna, men hon har alltid känt sig vara värd hat och förakt. Hennes barndom skapade en kvinna som lyder för att få leva.

Så Odette löd den man, M, som också en gång var ett misshandlat barn, men nu skipar lag och rätt i sitt eget kungarike där allt är vitt eller svart. ”Det finns inget grått.”

Gick i kloster

I verkligheten var det starka protester 2012 är Michelle Martin blev frigiven efter 16 år i fängelse, på villkor att hon gick i kloster. Och detta är en roman som ett rop till någon gud, om barmhärtighet, en de profundis ur djupen. Fast Odette vet att ”För somliga saker finns inga ord.”

Det otäckaste med romanen är när Odettes ord slirar, så att det blir omöjligt att förstå vad som är sant eller lögn.

Det blir en historia om förnekelse, som ligger redan i romantiteln. Hon är kvinnan som matade hundarna när M satt i fängelse, men inte flickorna som satt i källaren. Hur skulle hon hunnit det, frågar hon upprört, hon hade ju fullt upp med sina egna barn. Och en källare är ju ingen plats att förvara barn heller!

En fasaväckande spegel

Det är inte en roman som uppehåller sig vid explicita detaljer, men den är skrämmande. Jag läser den som en berättelse om att de här monstren en gång också var barn, att de därmed också är produkter av vårt samhälle. Men vi såg ingenting i tid. Och det är en fasaväckande spegel att titta i.