Jeanette Winterson älskar covers.

– Du vet, hela livet är en cover. Vi skriver alltid samma historier igen och försöker göra dem nya, för vår moderna tid och för oss. Men det är alltid samma berättelse, inte sant?, säger Jeanette Winterson.

– Flicka möter flicka, pojke möter flicka, pojke förlorar flicka, världen sprängs och vi åker till en annan planet. Det är alltid samma historier som vi skriver på nytt.

Hon låter nästan som sin egen romankaraktär, Perdita, det övergivna barnet i ”Tidsklyftan”:

Alla filmerna, böckerna, teveshowerna, sångerna. Ni vet? Alltid samma sak. Pojke möter Flicka – Romeo och Julia. Flicka möter Pojke – Den store Gatsby. Flicka möter Gorilla – King Kong. Flicka möter varg – Rödluvan. Flicka möter Pedofil – Lolita – inte så bra. Pojke möter Moder – Kung Oidipus – inte så bra. Pojke möter Flicka med problem – Törnrosa, Rapunzel. Flicka möter pojke med kroppsliga bekymmer – Grodprinsen.

Talismanberättelser

Jeanette Winterson beskriver ”En vintersaga”, Shakespeare-pjäsen som ”Tidsklyftan” bygger på, som en personlig talismanberättelse.

– Vissa hittar snäckor på stranden som de bär med sig. Jag har Shakespeare, säger hon.

Jeanette Winterson debuterade 1985 med romanen ”Det finns annan frukt än apelsiner”, där hon skildrar uppväxten som adoptivbarn i frikyrkomiljö.

Internatskolor och finanshajar

Hennes nya roman ”Tidsklyftan” är en bearbetning av Shakespeares triangeldrama ”En vintersaga”. I Wintersons version har kungen av Sicilien blivit en skrupelfri finanshaj i London, som blir galen av svartsjuka på sin bästa vän, en spelutvecklare.

De har vuxit upp tillsammans i en homoerotisk internatskolemiljö. Där fanns en lucka i Shakespeares narrativ, berättar Winterson, som valde att låta de två vännerna bli älskare.

När läsaren stiger in i berättelsen har männens vänskap blivit giftig, de åtrår båda samma kvinna. Det är en berättelse om kärlek och vansinne, som slutar med att ett litet barn, Perdita, överges, och omhändertas av två fåraherdar. Eller två barpianister, i Jeanette Wintersons version.

Flyktingkrisens övergivna barn

– Det finns ett övergivet barn i berättelsen och jag är adopterad, så det var intressant för mig. Frågor om övergivenhet, identitet, tillhörighet. ”En vintersaga” handlar om att tillhöra, men också om vad en riktig familj är, säger Jeanette Winterson.

– Det här är ett barn som uppfostras av fåraherdar. De frågar inte om hennes uppehållstillstånd eller pass, de tar hand om barnet. I dag befinner vi oss i ett Europa med en flyktingkris, och vi står alla och säger nej, lämna de där barnen i lägren i Calais. De där barnen är inte vårt problem.

Så vi har något att lära av Shakespeare?

– Alltid. Människans villkor har inte förändrats särskilt mycket. Mänskligheten har inte kommit så långt. Så när du läser Shakespeare är det en slags reality check. Jösses, 400 år har passerat och vi kanske inte har förbättrats särskilt mycket, säger hon.

”En vintersaga” är Shakespeares näst sista pjäs. Och Jeanette Winterson menar att det märks att skalden har åldrats. ”En vintersaga” har beskrivits som en Othello med lyckligt slut. Hämnd och blodvite har ersatts av förlåtelse och försoning.

Hjältinnorna överlever på slutet

– I de sena pjäserna är Shakespeare väldigt intresserad av förlåtelse och att ge människor en andra chans. När du åldras behöver du både och. Han är också mycket mindre intresserad av att offra hjältinnorna, säger hon.

Jeanette Winterson är själv ett stort Shakespearefan. Men det finns egentligen inget självändamål i att fortsätta läsa honom, menar hon.

– Jag bryr mig inte om ungdomar någonsin läser Shakespeare igen. Det jag bryr mig om är att de skriver, och skapar sina egna berättelser, säger Jeanette Winterson.