– Ibland blir jag arg när det är en bild som plötsligt väcker folks uppmärksamhet under ett krig. Det finns alltid en. Jag skulle föredra att människor fokuserade på alla civila som lider, men det är för mycket att begära av allmänheten. Så om den här enda bilden kan sätta igång handling så är jag för det, säger Janine Di Giovanni.
Kriget i Syrien har nu pågått i fem år och ibland räcker inte journalistikens korta och lösryckta karaktär till för att kunna ge hela den komplexa bilden av vad som pågått och fortsätter att pågå i landet, berättar hon.
– Ibland kan journalistik vara frustrerande, för att den tillåter inte dig att fördjupa dig. Med böcker så tillåts man gräva djupare och man kan tillbringa år att researcha något och sen sätta ihop det till en berättelse som hänger samman.
”Måste ta det varsamt”
I snart 30 år har Janine Di Giovanni rapporterat om konflikter runt om i världen och hon är i dag ansvarig för bevakningen av Mellanöstern för den amerikanska tidskriften Newsweek. För att kunna få fram berättelser om krigets fasor krävs tid, kunskap och respekt, säger hon.
– Du kan inte störtdyka in en berättelse om någon som har torterats, våldtagits, fängslats i åratal och tänka att du ska få en bra berättelse. Det är för mig omoraliskt. Man måste ta det varsamt och komma ihåg att om människor inte vill prata med dig så vill de inte prata med dig.
Att rapportera om krigets vardag kan också få personliga konsekvenser för journalister.
– Jag har kollegor som lidit mer än jag: Mardrömmar, problem med alkoholism, problem med droger, problem att återskapa sina liv.
Bearbetade trauma som nybliven mamma
När Janine di Giovanni fick barn insåg hon att hon inte bearbetat allt hon hade varit med om. I boken ”Morgonen de kom för att hämta oss” skriver hon om varför hon till en början inte kunde klippa sin nyfödda sons naglar.
”Jag plockade upp den lilla babysaxen, tittade på hans nästan genomskinliga fingrar och det kändes som om jag måste kräkas. En natt... förstod jag plötsligt min oförmåga att utföra en sådan okomplicerad handling. Jag hade en vision av en irakisk man som jag kände en gång och som inte hade några fingernaglar.”
– Efter att jag fick min son såg jag på världen som en mycket farlig plats, mycket farligare än innan när jag bara behövde ta hand om mig själv. Vad jag inte insåg var att allt som jag inte hade bearbetat, allt hemskt jag hade sett äter upp en.
”Enda sättet att få slut på krig”
Hon vill att läsaren av hennes nya bok ska bli arg, och använda ilskan till något konstruktivt.
– Jag tänker att när man är arg, eller frustrerad eller ledsen så har man mer kraft. Ju mer du vet desto mer kan du förstå vad som händer i Syrien, och samlas och säga: Vi tänker inte tåla det här. Vi vill vår regering ska göra något. Det är det enda sättet att få slut på krig.