Den som vill förstå hur vi ska kunna älska varandra och göra en bättre värld hittar utmaningar om kön och makt mellan pärmarna. Dels i den inte sinande floden av översatta, inte helt nya, men briljanta romaner av Paula Fox, Richard Yates och Marilynne Robinson om människor som sliter med romantiska och fula kärleksmyter. Dels i de nya undersökningarna av hur kulturella föreställningar om begär och kärlek begränsar kvinnlig frihet som skrivits av Karolina Ramqvist, Gunilla Boethius och Agneta Pleijel.

Aase Bergs hårda glittrande diktsamling ”Hackers”, får en romanuppföljning i vår, som i Maja Lundgrens och Carina Rydbergs fotspår lovar att säga allt som en kvinna borde tiga om. Ett brott mot lojalitetspakten där kvinnor skyddat svikande män, skrev Åsa Beckman (DN 4/12) som spådde att vittnesmålen blir fler.

Jesper Weithz ”Vintersystrar”, Ola Nilssons ”Isidor och Paula”, Elise Karlssons ”Linjen” och Pooneh Rohis glimrande debut ”Araben” är verk som med unika stämmor berättar om arbete, värdighet och om att känna sig som en främling i världen. För att man blir evigt stämplad som invandrare i ett allt brunare Sverige, eller är psykiskt skör eller på prekariatets botten. Genomslaget för sociologen Roland Paulsson och hans forskning om Arbetsförmedlingen i ”Vi bara lyder” och ekonomen Mikael Holmqvists studie av överklassens ”Djursholm” visar vår hunger efter diskussioner om det nygamla klassamhället Sverige.

Liksom dem om hur vi formar nya människors världsbilder genom uppfostran, skola och nya familjeband. Cilla Naumanns ”Bära barnet hem”, Augustin Erbas ”Blodsbunden” och Malin Hedins ”Inte gå under” söker efter kärlekens auktoritet och vem som förtjänar att kallas förälder, förebild, barndomsskapare.

Kulturmannen kommer att fortsätta spöka, och ännu är han inte gengångare utan högst påtaglig i ett samhälle där kvinnoföraktet hör intimt ihop med gränsdragningar mot Den Andre i form av tiggare, flyktingar, migranter... Vilket visade sig när årets litteraturdebatt mellan Ebba Witt-Brattström och Karl-Ove Knausgård om ”litterär pedofili”, alltså den vuxna mannens begär efter flickor i fiktionen, kom att handla om att svenskar är cykloper som inte är lika hårda politiska realister som norrmän och danskar.

Witt-Brattström kommer i vår med en vitbok om kulturmannen och Dramaten sätter upp Horace Engdahls monolog, ett bokslut över en medelålders mans liv, ”Mannen på bryggan”. De politiska och personliga böckerna om fäder och mödrar ynglar av sig: först ut är Ulf Erikssons ”Det begravda berget”, om en klassresenär och pappa i folkhems-Sverige som lovar gott.

Vi kommer att fortsätta läsa om kampen mellan verklighet och fiktion, mellan privilegier och tomma händer. Och att diskutera hur långt liv litterära figurer som Lisbeth Salander kan ha, vad identitetspolitik betyder för vår självbild och hur rasism och satir kan läsas: kort sagt att prata om litteraturens värde.