Linda Boströms Knausgårds andra roman, ”Välkommen till Amerika”, liknar ett gammalt familjefoto där alla ser glada ut, och först efteråt förstår man att det var helt annorlunda egentligen. Det här är en bok skriven inifrån ett sönderfall, nästan en psykos, ur en 11-årig flickas perspektiv.

Den liknar en spökhistoria: den som sett Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”, och minns scenerna där den döda pappan visar sig som en gengångare för barnen och talar kärleksfullt men ändå skrämmande, förstår stämningen.

För det Boström Knausgård sysslar med att beskriva är hur vi ska uthärda våra liv när de så ofta gör ont, när vi inte orkar leva eller växa. Flickorna i hennes verk väljer ofta tystnad, både som  kontrollvapen och vila, och här har hon slutat tala helt.

Här är grundstoryn ett modersporträtt: gudinnan vars kropp och doft och makt är allt. Men liksom förra boken handlade om en faderlig gud och ödet för honom och hans dotter, handlar denna om risken att gudinnan faller. Måste falla för att dottern ska börja tala? Och så finns den undanglidande brodersbilden-  ett porträtt av ambivalens och oro. Brodern som flickan också är rädd för, hans manliga våld i fäders fotspår, i ett patriarkat som hela tiden skapar nya arvtagare.

Men att växa upp är att tvingas se de mäktiga bli sårbara, hur mäktig man än trodde sig vara som barn. Om man kan döda en far kanske man också själv måste gå under?

Är det hon som ska bli frihetsgudinnan? Och sedan falla och bli en symbol av kallt järn med en taggig krona på huvudet?

Det finns flera lysande författarskap att tänka på i häradet där Linda Boström Knausgård skriver, som Marguerite Duras (som hon själv ofta citerar i intervjuer) eller Mare Kandre (Boström Knausgård fick Mare Kandre-priset 2013): det drömska cirklandet kring åtrå och makt, idealiseradet av kärleken, offret och passionens mörker. Det kan bli stiliserat, skönt, lite ointagligt.

Men det skulle göra sig strålande på en teaterscen.