”Det verkade dumt att tvätta sig en dag när jag ändå skulle behöva tvätta mig igen nästa dag. Bara tanken på det gjorde mig trött. Jag ville göra allting en gång för alla och vara färdig med det.”
Att det kommer en ny dag, är inte ett löfte om bättre tider eller förändring. För den deprimerade är det ett straff. Att överleva en dag och direkt dömas till en ny.
Det är så Esther Greenwoods förvrängda tankebanor löper när hon första gången besöker psykiatern doktor Gordon, nyss hemkommen från en svirig New York-vistelse. Dr Gordon med de perfekta ögonfransarna och den vackra mörkhåriga kvinnan med de två små blonda barnen på ett familjefotografi i en silverram på skrivbordet. Hur skulle någon som han någonsin kunna hjälpa henne?
Med sitt välordnade liv och sina säkrade framtidsplaner blir en läkare med sin blotta uppenbarelse lätt ett hån mot patienter som kommer till mottagningen okammade, med mörka ringar under ögonen och framtidsutsikter i form av en katalog av ångest. Så även för Esther Greenwood i Sylvia Plaths enda roman ”Glaskupan” – en milstolpe i litteraturhistoriens skildringar av depressioner och självmord.
Esther Greenwoods depression är inte sprungen ur ett misslyckande eller en omvälvande olycka. Tvärtom har inget särskilt hänt, inget har blivit av. Inget i hennes liv har tagit fart.
Just där, i tomheten, finns problemets kärna. ”Hur skulle jag kunna skriva om livet när jag aldrig hade haft en kärlekshistoria eller fått barn eller ens sett någon dö?” frågar sig Esther Greenwood.
Journalisten Niklas Ekdal, däremot, har både ett lyckat äktenskap, flera barn och spektakulära erfarenheter i överflöd att skriva om. Och det gör han i sin aktuella bok ”Hur jag dog – och fick klart för mig hur allt hänger ihop”. Det är en berättelse om en depression och ett självmordsförsök som föregåtts av ett hejdundrande liv och imponerande prestationer. Den tillvaron får ett abrupt slut när Niklas Ekdal under en fotbollsmatch krockar med en motspelare och drabbas av en hjärnskakning som slår ut både kropp och knopp. Niklas Ekdal kan inte längre prestera. Den mentala och fysiska kapaciteten är försvunnen. Depressionen kommer som ett brev på posten. Efter ett år av mörker försöker han ta sitt liv.
Niklas Ekdals flyttas motvillig från neurologin, den högst skattade av läkarvetenskaper, till psykiatrin, den lägst skattade. Men att han inte hör hemma där är uppenbart. Han är på genomresa, vilket denna bok är det tydligaste beviset för.
Niklas Ekdal blir så småningom frisk och en erfarenhet rikare. Han berättar att han skriver boken i främmande städer som Tokyo, Kiev, Dakar och Dambulla. Nya resor, nya prestationer.
”Hur jag dog” är inte enbart en memoar, det är också en välresearchad historieskrivning om självmord i kulturen. Och som brukligt vid historieskrivning är de manliga exemplen i majoritet. Ernest Hemingway, Vladimir Majakovskij, finns där, liksom ishockeystjärnan Todd Ewen och Victoria Secret-grundaren Roy Raymond, som alla avslutade livet för egen hand.
Med boken skriver Niklas Ekdal in sig i denna manliga tradition av händelserika krossade liv. Den sinande livslusten förklaras av att männen drabbats av yttre missöden, skuldsättning eller fysiska funktionshinder, till följd av krig eller sport.
Deras självmord och självmordsförsök kopplas aldrig till psykisk sjukdom.
De kvinnliga självmorden, såväl de i fiktionen som de i historien, framträder i ett helt annat ljus. Förklaringarna som antyds och upprepas i samband med Emma Bovarys, Anna Kareninas, fröken Julies, Victoria Benedictsons och Karin Boyes självmord handlar om misslyckade eller omöjliga kärleksrelationer. Kvinnan i kulturen blir deprimerad för att hon trasslat in sig i otrohetsaffärer, blivit lämnad av den hon älskar eller för att hon helt enkel inte får älska den hon älskar.
Här framträder ett mönster. I berättelserna om depressioner och självmord, uppdiktade eller verkliga, finns ett varför som prompt måste besvaras. Ett slags besatthet av orsaker och förklaringar. Sylvia Plaths ”Glaskupan” är unik eftersom inga förklaringar ges.
Till skillnad från Niklas Ekdal, Ernest Hemingway och Anna Karenina, har Esther Greenwood inte förlorat något. Hon har aldrig riktigt haft något, annat än sin potential, men som så många andra unga människor ändå blivit deprimerad.
Självmorden har de senaste decennierna sjunkit för samtliga åldersgrupper utom för dem vars liv ännu inte tagit fart – unga mellan 15 och 24 år. Deras historia behöver skrivas idag. Till dess finns ”Glaskupan”.