Liza Marklund brakade in i deckarsverige med ”Sprängaren” 1998. Den såg inte ut som en deckare brukade göra – författaren hade satt sig själv på omslaget, och boken hade ett neongult omslag som inte förde tankarna till ond bråd död. Och även innehållet var annorlunda.
Hårdhudad reporter
Huvudkaraktären var den hårdhudade journalisten i Annika Bengtzon. En person som författaren Liza Marklund har mycket gemensamt med. Hon hade också ett förflutet som kriminalreporter och erfarenhet av att brottats med manliga, buffliga chefer på kvällspressen.
– Det finns en feministisk udd som ständigt återkommer i böckerna. Annika Bengtzon kritiserar hela tiden gubbväldet på tidningen Kvällspressens redaktion, och bevisar att hon är väldigt kompetent, säger Karl Berglund, litteraturvetare som skriver en doktorsavhandling om svenska deckare vid Uppsala universitet.
Liza Marklund har också varit en flitig feministisk samhällsdebattör och ofta skildrat mäns våld mot kvinnor, både som journalist och författare.
Förnyade deckaren
Med ”Sprängaren” stöpte Liza Marklund om den svenska deckaren. Då, i slutet av 1990-talet, så dominerades genren av manliga författare, som Henning Mankell och hans poliskommissarie Wallander.
– I Liza Markluns efterföljd så debuterade väldigt många kvinnliga deckarförfattare med kvinnliga huvudkaraktärer. I dag så är könsfördelningen i deckargenrens toppskikt i Sverige ganska jämn, till skillnad från hur det var i slutet på 90-tal. Då var det nästan bara män som skrev framgångsrika kriminalromaner, säger Karl Berglund.
Men framgången för böckerna om Annika Bengtzon har inte bara legat i hennes förmåga att lösa brottsfall och hitta journalistiska scoop – utan i att vara vanlig småbarnsförälder.
– Hon har en karriär och en massa privata problem, Det här vävs samman på ett väldigt rafflande och effektivt berättat sätt, säger Karl Berglund.
Slut på mord
Efter 17 år och elva böcker är det nu slut med Annika Bengtzon. Och även Liza Marklund drar sig undan händelsernas centrum. Hon gör inga intervjuer inför boksläppet, och säger att hon är trött på att prata om sin romanfigur. Karl Berglund tycker också att de senare böckerna i serien varit lite tråkiga.
– Hon har stelnat i sin egen form litegrand, och upprepar samma mönster. Hon är inte längre rösten i framkant, utan har nog blivit en del av etablissemanget som hon kritiserade från början, säger han.