”Bättre något härskt än allting färskt” var ett talesätt i 1700-talets Sverige. Det säger något om vad vi åt; gammalt saltat kött. I denna tid levde bankkommissarien Bengt Bergius. I stället för att gå till till jobb på Riksbanken satt han på sin kammare och försökte lista ut hur en avokado smakade, och hur man beskrev en ananas för någon som aldrig sett en.
Ville lista läckerheter
Han hade ett tydligt mål: att kartlägga allt som människor åt och tyckte var gott runt om i världen.
– Han grep sig an ett ämne som ingen annan hade gjort tidigare. Det som drev honom var att han ville upptäcka världen, säger idéhistorikern Jakob Christensson, redaktör för den nyutgåva som nu släppts av Kungliga skogs- och lantbruksakademien.
Bengt Bergius var samtida med Carl von Linné, och man kan dra paralleller mellan dem, även om Bergius inte var någon naturvetare.
– Han såg det som att han skrev kulturhistoria istället för naturvetenskap. Han var mer intresserad av hur människor använde växt- och djurriket, säger Jakob Christensson.
Smakade inte själv
Så värst mycket kunde han inte smaka på själv – däremot läste han 600 reseskildringar, tidskrifter och uppslagsverk. Hur ska man beskriva konsistensen på granatäpplen? Smaken på valrossar? Kokablad? Rödorm? Ananas?
– Det mesta var läsefrukter. Han kunde titta i fina gamla planschverk och se hur frukten såg ut, sedan kunde han läsa på hur författaren beskrev den, säger Jakob Christensson.
Skrev sig till döds
Bengt Bergius ville slå hål på våra föreställningar om vad som gick att äta och inte. Men föga förvånande hade han en kolonial blick på världen. Källorna som stod till buds var vita, upptäcksresande män.
– Han var ganska aningslös. När han kom in på sockerodling, till exempel, diskuterade han inte alls hur det socker vi åt var producerat av slavar. Han diskuterade inte att det fans något som hette triangelhandeln över Atlanten, säger Jakob Christensson.
Bengt Bergius var medlem i Vetenskapsakademien, och 1780 höll han ett flera timmar långt tal, ”Tal om läckerheter”, där han redogjorde för sina slutsatser. Det var en omfattande kartläggning, över 1.000 växt- och djurarter listade han sedan i boken ”Tal om läckerheter” som kom ut efter hans död. Då hade han jobbat med verket i minst åtta år, och det verkar faktiskt som att han skrev sig till döds. Han fick gikt och kallbrand, och dog 1784.