Hon är nästan blind på höger öga och som barn var hon tvungen att på dagen ha ögat täckt med en lapp.

Allt var suddigt tills den togs av och världen blev skarp igen och hon har behållit den dubbla blicken: för det dolda – och för det uppenbara.

Guadalupe Nettel är en av Mexikos mest omtalade och kritikerrosade författare.

Hennes novellsamlingar och romaner har översköljts av priser. Sitt internationella genombrott fick hon med den självbiografiska ”Kroppen jag föddes i”, översatt av Marika Gedin.

”Mångbottnad historia”

En ung flicka växer upp i en dysfunktionell familj, först i Mexico City under det radikala 70-talet och sen i Frankrike. Hennes mor kallar henne den lilla kackerlackan och hon känner sig som urtidsdjuret trilobiten, som överlever och anpassar sig till allt.

Kulturnyheternas litteraturkritiker Ingrid Elam har läst boken.

Hur är det att växa upp med en mor som kallar sitt barn kackerlacka?

– Det beror ju på hur stark man är och vilka egna vägar man hittar. Det här är en mångbottnad historia. Dels en uppväxtskildring, vi följer berättaren tills hon är i mitten av tonåren. Dels en berättelse om hur hon hittar fram till ett sätt att skriva om denna barndom. Hon läser tidigt Kafkas Förvandlingen, som handlar om en man som förvandlas till en skalbagge och Nettels berättare tolkar den genast som en kackerlacka. Så hittar hon en förebild.

Absurd uppväxt

Är Kafka en förebild även litterärt?

–  Ja, Nettel skriver en realistisk prosa med ett lågt och lite snett perspektiv och en skarp blick för det som rör sig i marginalen och bakom de skal människor bär. Den värld hon skildrar är absurd: föräldrarna lever ut 70-talets sexliberalism och försummar sina barn, medan mormodern, som tar över uppfostran, tillämpar en 1800-talsmoral, men endast på flickor. Den unga berättaren söker sig till avvikare, udda existenser som hon själv, och genom föräldrarnas öden och livsval kommer hon att se mycket olika miljöer.

”Stor känslighet och humor”

Det är också en samhällsskildring?

– Hon kommer från överklassen, men i Frankrike bor hon i en socialt utsatt stadsdel och umgås med barn till nordafrikanska invandrare. Hon får se ett av de beryktade mexikanska fängelserna inifrån, hon rör sig bland människor för vilka droger är lika självklara på menyn som bröd. Hon berättar detaljrikt, med stor känslighet och humor, detta är en bok som inte släpper taget om sin läsare, men det finns också ett mörker som aldrig skingras.

Hur menar du då?

– Hela romanen har formen av en monolog till en tyst lyssnare, en kvinnlig psykoanalytiker, som ibland får frågan om någon människa kan ta sig oskadd ur en sådan barndom som berättarens. Hon är nu själv mor och funderar över det moraliska ansvar det innebär. Det ger denna rika bok ytterligare en dimension.