Bruno är en anonym medlem av massan, en kille som inte syns, en kugge i maskineriet. Men hans tillkämpade nonchalans är så otillräcklig att hans längtan hela tiden lyser igenom. Man ser hans klumpiga sätt att hantera världen – han blir så lurad samtidigt som han tror att han har genomskådat allt – och det väcker medlidande. 

Självförakt och kroppsskräck

Nina Bouraoui brukar skriva om flickor som vägrar bli kvinnor som samhället vill ha dem, om queera gränstyper och flytande identiteter, och ofta om skräcken i att som ung ”förlora sitt hjärta”. Alltså bli tom och som levande död.

Nu när hon skriver om en trubbig snubbe och hans självförakt och kroppsskräck, hans rädsla för kvinnor och för mammans känslor när pappan plötsligt dör i romanens inledning – så har det värsta redan hänt. Bruno är känslomässigt nedfryst, hjärtat redan förlorat, tomheten här.

Och det är den franska existentialistiska traditionen där Albert Camus och Sartre är hjältar med sina romantitlar som säger allt. ”Främlingen”. ”Äcklet”. Livet är absurt, meningslöst, ett pussel av tillfälligheter. Men här finns också en skarp samhällskritik.

Nobelpriskandidat

Brunos hemska belägenhet är att växa upp för att bli modern man i en tid när både det moderna och manligheten förvandlats. Men han är nyttig som levande död – han jobbar med att montera elektroniska komponenter på en fabrik som går dåligt, och är helt utbytbar utan att han förstått det. Scenerna av det moderna arbetslivets lögnaktiga samförstånd har lite av Chaplins Moderna tider över sig.

Men hela tiden är Bruno mer främmande för sig själv än andra. Och då blir det en tragedi om en förlorare.

Hon skriver som i ett enda stycke, andfått, man kastar sig ut och måste simma till sista sidan i ett svep, gråtande av instängdhet, som om språket var ett galler. Nobelpriskandidat är Nina Bouraoui redan förstås.

Se hela recensionen i klippet ovan.