Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt är något så sällsynt i den politiska samtidslitteraturen som ett fiasko skildrat från insidan, av en som var med om att göra det.

Det är en berättelse om makt och misslyckande, och inte minst om ambition.

Suhonens drygt 500-sidiga sorgesång över att det inte blev som han tänkt sig är maktspelet som tragedi – och som komedi, för det har blivit en till stora delar väldigt rolig berättelse i all sin ogenerade öppenhjärtighet. Utan att mena något särdeles elakt kan man säga att Daniel Suhonen är en skamlös opportunist: han såg en möjlighet, försökta utnyttja den, och det skäms han verkligen inte för.

Det machiavelliska i Suhonens perspektiv är att han inser att verklig makt inte är något statiskt och formellt. Inte något som följer automatiskt med en position eller en titel. Makt är något dynamiskt, instabilt och farligt. Makt är något konkurrensutsatt, något man slåss för att vinna och sedan slåss för att behålla.

Och det är i denna kamp för att ta makten över det socialdemokratiska partiet som journalisten Daniel Suhonen blir en oväntad och till hälften hemlighållen vapendragare/rådgivare/talskrivare åt Håkan Juholt – som minst lika oväntat valts till partiledare vid S-kongressen i mars 2011.

Skildringen av Juholts tio månader som partiordförande delar Suhonen upp i två akter, ungefär lika långa: uppgång, och fall. Först vårens spirande drömmar och sommarens blommande tal. Sedan höstens krock med partiapparaten, budgetarbetet, journalistdrevet kring bostadsbidraget. Till sist avgången, nederlaget.

Framförallt den första delen, när förhoppningarna i berättelsen byggs upp, är oemotståndlig läsning. Där är det en kärleksskildring. Kärleken till politiken, till de egna idéerna, till de egna orden, kärleken till Håkan Juholts känslosamma talekonst och till författarens egen tankeskärpa slår emot en som ett doftande syrénsnår från boksidorna.

Och som i varje god kärleksroman är det en motsägelsefull känsla som skildras: så svårt att skilja på kärleken till politiken och kärleken till det egna inflytandet!

De har nästa bara kontakt via sms. Suhonen återger deras kaskader av kortmeddelanden som en kärlekskorrespondens i en Jane Austen-roman. Håkan Juholt pendlar mellan mörk apati och uppskruvad triumf redan innan han börjat på allvar ge sig in i kampen för att bli den partiordförande han valts till. Daniel Suhonen kastas mellan hopp och förtvivlan när han lyssnar efter sina egna ord i de tal den nyckfulle och yvige Juholt håller.

Den övergripande bilden är att Juholt flyr in i talen och ett känslosamt ideologiserande när han inte lyckas med att ta kontrollen över den partiapparat han förväntas leda. Bland orden kan han flyga, och dra med sig applåder. Men när han pekar med hela handen i partistyrelsen eller på kansliet händer ingenting.

Suhonen är både med på den här trippen och inte. Han berusar sig på politiska visioner tillsammans med Juholt på den ena sidan i boken. På nästa sida står han bredvid och ger en kall utvärdering av varför Juholt inte räckte till, vilka misstag han gjorde.

Daniel Suhonens bild är att han hade en unik direktkanal in i partiledaren. Att han som en allra närmaste medarbetare till den ensamme partiledaren kunde skriva och smsa rakt in i Håkan Juholts hjärta och hjärna. Det kan vara värt att påpeka att det är bara Daniel Suhonen själv som beskriver det så. Håkan Juholt har i sin hittills enda kommentar till boken spelat ner det där ganska resolut: han hade många medarbetare med skilda roller, Suhonen var talskrivare och inspirerande intellektuellt bollplank.

Det finns en svajande beståndsdel i Daniel Suhonens bok, en moralisk gummiegenskap som sannerligen inte gör boken mindre intressant. Allt vad han själv gör är rätt; allt vad hans motståndare vill är förkastligt. Det tydligaste uttrycket är berättelsen om hur Daniel Suhonen skrev en kulturartikel som publicerades i Håkan Juholts namn i Sydsvenskan. Såväl tidningens kulturredaktör som allmänheten fick tro att texten var tänkt och skriven av socialdemokraternas partiledare. Artikeln var ett led i arbetet att skapa politisk makt åt Håkan Juholt. När han fått frågor om det hederliga i detta, bland annat av Kulturnyheterna, har han försökt hävda att detta är normalt förfarande i politiska toppkretsar.

Men det är förstås skillnad på debattartikel och kulturartikel. Den senare sorten ska vara skriven av den som undertecknar. Allt annat är svindel.

Suhonen berättar om detta i boken på ett närmast skrytsamt sätt: se så betydelsefull jag var.

Och som läsare tänker man: han är ju en svindlare.

Det är en märklig och mycket god egenskap hos boken, detta att den liksom berättar mer än vad som är riktigt fördelaktigt för Daniel Suhonen (och mycket mer än vad som är fördelaktigt för Juholt, men det är en annan sak).

Det är som att författaren Daniel Suhonen har skrivit en mycket bättre – rikare och mer mångtydig – bok, än vad debattören Daniel Suhonen har förstått.

Ju längre boken fortskrider desto sämre blir den, allt mer nedtyngd av konspirationsteorier och allt mer desperata förklaringar till varför det inte blev som Daniel Suhonen tänkt sig. Debattören tar överhand över författaren och sida efter sida efter sida ägnas åt att få mig som läsare att tolka berättelsen på det sätt Suhonen vill.

De avslutande hundra sidornas anklagelser mot en undflyende sammansvärjning gör inget övertygande intryck. Men som förbluffande öppenhjärtig och intim skildring av ett försök att ta makten har Partiledaren som klev in i kylan stort värde. Inte minst underhållningsvärde.

Se Per Andersson recensera boken live i Kulturnyheternas studio klockan 19.00 i SVT1.