Turkarna har ett fantastiskt ord, ”hüzün”, som uttrycker ett sorts intensivt lyckligt vemod. Och det är den känslan som hela den här diktsamlingen vibrerar av.

I ”Stoft” finns diktaren som upplever mötet med en dödssjuk vän som ett memento mori – en påminnelse om det egna livets bräcklighet. Men samtidigt upplever han en intensiv lycka i att sitta med sin lilla dotter på bussen. Minnesbilder från olika perioder av hans liv virvlar förbi, han gör ett sorts bokslut över sitt liv – och kommer fram till att det trots allt har varit ganska gott. 

De språkliga diamanterna glimmar i mörkret och lyser upp det med ett förunderligt ljus.

”Stoft” är skriven av en poet som har förlikat sig med tanken på att livet nalkas sitt slut. ”Jag är vid det vackra /slutet, i början av musiken” som han skriver i den avslutande dikten. Förtvivlan känner han först när han höjer blicken, ser ut över världen och skriver om krigsskådeplatser och mänsklig ondska i vår tid.

Norén har i alla skeden av sitt författarskap haft ett starkt samhällsengagemang. Det märks även i ”Stoft”, som i en dikt för läsaren bort från kända, trygga stockholmsmiljöer ut på en helvetesvandring på ställen där humaniteten har förlorat.

Hoppet för framtiden finns i barnet, en återkommande liten ljusets gestalt, som har hela livet och världen framför sig. 

Lars Norén är en språkets magiker, få svenska diktare har samma glödande intensitet och suveräna språkbehandling som han. Dikterna är till sin form ganska upplösta och kan ofta vara gåtfulla, men de är alltid öppna och lätta att kliva in i som läsare. Norén är en fantastisk dramatiker – men jag tycker faktiskt att han är om möjligt ännu bättre som poet. ”Stoft” är en stark återkomst som vi alla ska vara glada för.