Karin Johannisson var en civilisationskritiker som visade att samhället består av människor förbundna som kollektiv. Att vi har privata hjärtan, själar och kroppar men i förening med varandra, Att vårt språk för känslor av vanmakt och frihet förändras efter tiden vi lever i.

Hon var också en idéhistoriker som hade ett ovanligt stort genomslag genom prisade böcker, essäer och kulturartiklar, och som tog forskningens tredje uppgift – att sprida forskningen utanför universiteten – på allvar genom arbete i Statens medicinsk-etiska råd och i utredningar om tvångssteriliseringar eller rättsskandaler i svensk historia.

Moa Martinsons bild för kvinnokroppen – ”livets egen runsten” – kräver att någon kan tolka tecknen. Karin Johannisson beskrev i bland andra ”Kroppens tunna skal”, ”Tecknen” och ”Den mörka kontinenten” historien om kroppen som en karta och en skräckhistoria.

Hon höll sig till smärtpunkterna i sina analyser: apatiska flyktingbarn, neuropsykiatriska diagnoser, den ökande medicineringen av depression, självskadebeteenden, diagnosens makt över våra liv och biologiska förklaringars värde för ett marknadssamhälle. Källorna hon använde i skildringen av nostalgins längtan, av den manliga melankolins skiftande status när den byter kön och blir kvinnlig depression, eller av ångest och smärta utan namn är medicinjournaler, dagböcker, brev, obduktionsrapporter och i hög grad skönlitteratur.

Att läsa henne ger upplevelsen av att inte vara ensam, men också en oro att vara barn av sin tid, en kopia som bara speglar sin tids känslonormer. Men hon beskrev kampen för att uttrycka sig individuellt inom de strukturella mönstren, den laddade gränsen, och hur intrikat tiden talar ur våra kroppar. Särskilt kvinnors kroppar, eftersom de manliga uttolkarna varit så många, så mäktiga och så intresserade av sin tolkning.

Kungar och andra makthavare obducerades från 1500-talet och framåt för att den kungliga kroppen ansågs som maktens spegel. I döda inälvor kunde man se skuggorna av fiender och ränker, av invaderande hot. När biskop Manfred Björkquist i mitten av 1900-talet anser: ”Att individen bestämmer över sin egen kropp måste betraktas som en extremt individualistisk ståndpunkt” är det inte långt ifrån dagens ideologiska hälsohets och skönhetsterror. Hos Karin Johannisson fanns alltid ett självlysande maktanalytiskt spår som såg vad som pågick under samtidens yta. Det handlade om tecken, men också om smärta och liv: hur det känns att leva i sin kropp, in på huden. Skrivet så elegant och tätt att det befriar att läsa henne.

När feministiska tidskriften Bang fyllde 20 år 2011 frågade hon varför kroppen fortfarande var ett kvinnofängelse, och föreslog olika nycklar ut. ”Kroppen är politisk, lika het som en revolution”.