Bland fackböckerna saknar jag Mikael Holmqvists ”Djursholm”, en studie i den mäktiga stockholmsförortens livsstil som utgör den osynliga modellen för svenska politiska ideal. Eller Roland Paulsens provocerande och utopiska arbetskritiska ”Vi bara lyder”. Och är det inte en ängslig nedärvd juryängslan över att Eva Lindström inte kan ge ut en barnbok utan att bli nominerad? Även om årets ”Alla går iväg” är en höjdpunkt i Lindströms verk.

Också årets skönlitterära bok-kandidaterna är handplockade ur ett år som gjort att bokhögarna växer hos den som vill hinna läsa det mesta, eller bästa. 158 nominerade titlar och resultatet förvånar nog ingen även om det gör mig förvånad att Cilla Naumanns ”Bära barnet hem”, Elise Karlssons ”Linjen” eller Tom Malmquists ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” inte nominerats. Eller Karolina Ramqvist eller Tove Folkesson...

Men för övrigt: Agneta Pleijels suggestiva uppväxtskildring ”Spådomen”, Jonas Hassen Khemiris återkomst till romanen med ”Allt jag inte minns” eller Carola Hanssons avslutande del av trilogin om familjen Tolstoj, ”Masja” (tredje gången gillt?) eller Aris Fioretos revolutions- och integritetsdrama ”Mary”. Vinnare allihop.

Inte ens  valet av John Ajvide-Lindqvists ”Rörelsen” hamnar i lådan för surpriser – till slut har väl Horace Engdahls dubbande av författaren 2007 till högkultur trots sin genretillhörighet i den lågklassiga skräcken blivit mainstream.

Men nomineringen till Stina Stoors debutnovellsamling ”Bli som folk”? Det var ett lite oväntat val och mycket roligt. Och faktiskt, själva titeln säger något om vad det svenska bokåret handlat om. Att bli som folk eller få allvarliga problem. Att passa in eller stötas ut.