Ibland vet man bara att det är stort när man läser. Efter några sidor av Stina Stoors debutnovellsamling Bli som folk sköt den sällsynta men omisskänsliga vågen genom kroppen: det här är bra.

Det är känslan av strängt förtroende som gör det, av att Stoor har sådan auktoritet i sina skildringar av vanliga och unika liv nånstans på landet och i glesbygdssamhällena, norröver, under trädkronors sus och i stövelklafs medan himlen mörknar.

Det är känslan av annalkande sorg, nyfådda blåmärken som inte hunnit slå ut på barnkroppar ännu, älglika fadersfigurer som bara har sin sökande blick att komma med, om något alls, män som överträder gränser och barn som exorcistiskt ger sig naturen i våld och betvingar sig själva och alla andra makter, åtminstone i fantasin.

Drömskt, har det sagts, men ändå socialrealistiskt fullt av friktion och hot, och  skrivet i en variant av det litterära idiom som i Sveríge blivit liktydigt med högkaratig prosa och språk som motstånd: västerbottnisk dialekt. En författare från ”Västerbottens län och Sápmi. Kolonin kallad Norrland” som hemsidan lakoniskt understryker.

Att bli som folk är vad som krävs när man kommer ur arbetarklassen, landsortsklassen, de nerlagda tågens trakter, striden på kniven-arbetenas miljöer. Bli som folk eller stötas ut, välj bara.

Hennes självbiografi  är en kortfattad berättelse med svindelsug som redan hörts flera ånger: hur hon gick från deprimerad sjukpensionär vid 25 års ålder (!), med trasslig skolgång och uppväxt i ryggsäcken, och beslöt sig för att skicka in en novell till Umeå novellpris.

Det var en nödvändig satsning för att försöka undkomma skammen hon anade kunde finnas i döttrarnas ögon en dag, som en dom över hennes bortkastade liv.

Hon vann, och sedan har hon fortsatt att vinna priser.

Så ordleken är redan lite uttjatad, men ändå:  hur stoor kan hon bli?