När jag tänker på alla människor som just i detta nu längtar hem, knyter det sig i magen. Jag tänker på hemlängtan som en minsta gemensam nämnare som förbinder olika öden och olika grader av olycka: En syrisk flykting i Jämtland som tänker på ett trasigt hem i Aleppo, en svensk aupair som snyter odrägliga barn i London eller en gammal tant någonstans i världen som aldrig mer kommer att komma hem från sjukhuset. Till exempel.
I Brooklyn längtar Eilis först bort från den inskränkta irländska stad hon bor i, på plats i New York drabbas hon istället av en fruktansvärd hemlängtan och när hon kommer hem till Irland igen är känslorna blandade. Tryggheten i att vara hemma i det bekanta och välkända, störs av längtan efter hennes älskade som väntar på andra sidan Atlanten.
Att det är ett vanligt öde att längta någon annanstans, gör det inte till mindre av en personlig tragedi. Eilis hjärta är delat mellan USA och Irland, dessvärre lyckas regissör John Crowley inte göra mer än ett lätt sentimentalt drama av denna ituslitna känsla.
Brooklyn är alldeles för trevlig. Visst trycker filmskaparna på precis rätt knappar som gör att jag liksom per automatik bölar när det är dags för avsked och död, men den överhängande känslan är ändå att jag ser en romantisk ”Hallmark-film” som går på TV en söndagförmiddag. Mysigt, sentimentalt, välsnickrat och oerhört förutsägbart.
Vissa scener, roller och vändningar är så utslitna och tyngda av klichéer att det blir pinsamt. Som att en världsvan kvinna på 1950-talet har rött läppstift och blonderat hår, och att även en grå mus kan bli en modern kvinna med hjälp av smink och solglasögon.
Nu är Eilis en ganska sammansatt figur som man gillar, och Saorsie Ronan lyckas gestalta både ungdomligt driv och bottenlös hemlängtan. Hon är rätt bra, som att hon är vaccinerad mot att spela dåligt. Men det räcker tyvärr inte. Det går liksom för lätt allting, som en lång lista av med- och motgångar som prickas av en efter en. ”Har vi fått med allt? Få se nu... hemlängtan, förälskelse, personlig utveckling, sorg, tvivel, riktig kärlek.... Japp, då var vi klara!”.
Jag tror Brooklyn hade kunnat bli en riktigt härlig och engagerande tv-serie, men vill ni se en gripande film om kärlek med förhinder i New York på 50-talet med snygg kostym, se Carol istället.