I den lilla samlingen ”Fem brittiska klassiker” från förlaget Novelix, som innehåller det som närmast kan liknas vid pixi-böcker för vuxna, finns Charlotte Brontës ”Emma – Ett fragment”.

– Det är ju en så god idé detta, att ge ut noveller en och en och samtidigt samla dem i små vackert formgivna askar. Det fungerar på minst två sätt: som en ingång till författarskap man kanske inte är så bekant med och ett slags läsandets motsvarighet till turistböckernas ”Fem sevärdheter du inte får missa”.

Förställning som röd tråd

I det här fallet är det fem exempel på äldre engelskspråkig prosakonst. Den yngsta av författarna, är Katherine Mansfield som var född 1888. Hon är för övrigt den enda renodlade novellisten av dem, de andra skrev främst romaner.

Ser man då några gemensamma drag, något typiskt brittiskt i dessa noveller?

– Alla handlar faktiskt om förställning, människor som döljer sitt rätta jag eller som inte vågar leva ut sitt rätta jag, eller som upptäcker att den de älskar är en annan än de trodde. Behovet av förställning beror oftast på att klassamhällets oskrivna lagar är starkare än alla idéer om jämlikhetens och känslans seger över dessa lagar, säger Ingrid Elam.

– Men det är väl viktigare att säga att alla är bra. De är väl valda och typiska för sina författare samtidigt som de klarar sig utmärkt på egen hand. Det är väl egentligen bara en som gör mig lite frustrerad, Charlotte Brontës ”Emma – Ett fragment”, trots att även den är väldigt fin.

”Klarsynt men inte pålitlig”

Vad är det som gör dig frustrerad?

– Novellen är egentligen de två första kapitlen i den sista roman Charlotte Brontë skrev på innan hon dog. Det som frustrerar mig är just att hon aldrig hann avsluta den. Där finns redan allt det som lovar en Brontë i bästa form: en medelålders kvinnlig berättare som ser det hela lite från sidan, klarsynt men inte pålitlig, en internatskola och en ny kvinnlig elev som inte är den hon utges för att vara. Precis som Jane Eyre, Brontës mest kända hjältinna, är denna Emma en ”främling och lögnare”. Tänk om man hade fått följa henne en bit till på vägen.