Fyra personer iklädda liknande kläder och skor rör sig långsamt över en betongbeige heltäckningsmatta och påminner om en sandöken. Fyra ljuskolonner som är utplacerade i varje hörn, tänds, släcks och börjar plötsligt flimra när den hypnotiska musiken blir mer suggestiv och framkallar en orolig känsla i rummet.
– Vi böjer och leker med perception, hur vi uppfattar verkligheten. På samma sätt som rummet och ljuset och musiken på något sätt leker med våra sinnen: För vad är det vi ser och vad är det vi upplever – vad är egentligen verkligt i den här situationen?, säger koreografen Erik Linghede om dansverket.
I mars i år öppnade Kulturhuset Stadsteaterns nya scen ”Trappan” i Vällingby, och dansföreställningen ”Idiom” är en av de första föreställningarna.
Inspirerat av animé-klassiker
I ”Idiom” målas en värld upp där det är strunt samma vad som är fantasi och verklighet, sant eller falskt, illusion eller fiktion.Liksom det idiomatiska uttrycket ”en dans på rosor” blir absurt om det tolkas bokstavligt, så är det är just sådana absurditeter som koreografen Erik Linghede försökt skapa i form av rörelser:
– Mycket i föreställningen bygger egentligen på blickar. Vårt rörelsematerial är så starkt kopplat till blickar och riktning. Och på något sätt olika mänskliga möten.
På scenen blandas streetdans-tekniker upp med modern datateknik. Inspirationen är hämtad från bland annat Mamoru Oshiis Manga-klassiker ”Ghost in the Shell” från 1995 och gör sig som mest påmind när dansarna i sina futuristiska utstyrslar framkallar mekaniska rörelser i form av slowmotion-effekter, rewind-rörelser och looping.
– Vår bakgrund är i popping, locking, hiphop, house, breaking lite grann, säger Robin Sundberg som är en av de dansare som var med i Linghedes tidigare dansuppsättning ”Hold” från 2014.
Ida Holmlund som är den enda kvinnliga dansaren på scenen – och både åtrår och blir åtrådd av de manliga dansarnas blickar – berättar att många av rörelserna som visas bygger på improvisation och att det stundtals är en väldigt tung föreställning:
– Man måste verkligen zooma ut från allt – tjooom – och gå in i den här långsamma världen. Ja, jag brukar bli psykiskt störd känner jag. Psykad!, säger hon till Kulturnyheterna.
Utforskar verkligheten med rörelse
Föreställningen har föregåtts av en mödosam process där alla involverade har fått vara med i diskussioner om både det konstnärliga som det filosofiska.
– Erik tycker det är viktigt att vi diskuterar och säger vad vi känner. Han vill att vi ska vara väldigt delaktiga i processen hela tiden – och inte bara dansarna utan också de som håller på med ljus och ljud – så alla blir väldigt involverade och det är ganska intressant, säger Ida Holmlund.
Om nu vår verklighet bara är en absurd konstruktion – vad är ett medvetande?
– Svaret för mig är att idéer är vårt medvetande. Vi skapar vår värld tillsammans och den bygger på en kollektiv fantasi. Vi står ansvariga för den här världen och vi skapar den tillsammans – och däri finns makt, men också en kraft, säger Erik Linghede.
Plötsligt byter scenen färg. Ljuset slår om, allting blir gult. Den monokroma färgen gör alla dansare mer eller mindre färglösa och dansarna går från misstänksamma blickar mot mer kärleksfulla.
Repetitionen är över och ikväll är det föreställning och från läktarhåll jublar teamet:
– Aaa, så bra! Shit vad bra!