Alice Bah Kuhnke möttes av en fullt rimlig skepsis när hon för ett år sedan gjorde entré som kulturminister.

Vad hade hon med kultur att göra?

Headhuntad direkt till toppen. Partimedlem först efter att hon erbjudits plats i regeringen.

För att företräda ett parti som saknar kulturpolitiskt program.

Politiska liv som inleds på statsrådsposten strider mot våra föreställningar om vad ett politiskt liv är.

Och ett parti som tar emot en statsrådspost för ett område där man inte har någon politik strider mot våra föreställningar om vilken roll ideologi ska spela i politiken, som en balanserande motkraft till den rena maktviljan.

”Inga märkbara kulturmeriter”

Alice Bah Kuhnke (MP) kom som en resande utan bagage till en kulturpolitik som under föregångaren Lena Adelsohn Liljeroth (M) nära nog tömts på ideologisk spänning. Det var samsyn om det mesta, och med Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister tycktes besluten fatta sig själva i en stilla lunkande processmaskin.

Nu, efter ett år med Alice Bah Kuhnke, ser det kulturpolitiska landskapet faktiskt lite annorlunda ut.

Den nya kulturministern hade inga märkbara kulturmeriter – men den tidigare karriären i näringsliv och ämbetsverk har gett förmågor som visat sig vara bra för kulturpolitiken och debatten.

”Glad att fatta ett beslut”

Istället för att beskriva politiken som en lång lugn flod har hon en talang för att iscensätta den som situationer som kräver att någon agerar.

Och istället för att sudda ut sig själv som aktör är hon glad i att kliva fram och tala om att hon har fattat ett beslut.

Och beslut har hon fattat.

Filmavtalet är uppsagt och vi ska få en ny, skattefinansierad filmpolitik istället för den gamla, biografbaserade.

Medieutredning är igångsatt för att ersätta den gamla tidningsbaserade mediepolitiken med en ny som utgår från internetålderns villkor och verkligheter.

Arkitekturmuseet kan tillslut sammanslås med Moderna Museet.

DAB-radions kafkaprocess är till sist stoppad.

Gamla problem, fastkörda i åratal av beslutsvånda. Att få dem resolut röjda ur vägen är bra för kulturpolitiken, som tar ny fart.

”Hård och envis kritik”

Efter sådana tydliga beslut kommer kritik från berörda parter för slarv, ogenomtänkthet, felaktiga beräkningar. Från filmbranschen är det en hård och envis kritik. På näringslivsvis verkar Alice Bah Kuhnke tycka att det är bättre att fatta ett beslut och komma vidare än att bli stillastående medan världen fortsätter förändras omkring.

Att regera på ett minst sagt öppet mandat – för ett parti som saknar program på området, ett parti hon under valrörelsen inte ens var medlem i – har gett Alice Bah Kuhnke en handlingsfrihet som även den liknar en chefsroll i näringslivet mer än den gängse politikerrollen.

Det har också gjort henne ganska tom på ideologi, tom på argument grundade i värderingar och samhällsvision.

”Mycket otydlig”

Hon duckar sällan undan från en kommentar, ställer gärna upp på bild, reser runt och möter spännande folk och visar sitt stöd och engagemang. Hon pratar gärna, men låter ofta en aning grund. Glad, handlingskraftig, orädd, närvarande, men inte så spännande att lyssna på när hon ska förklara varför hennes politik är viktig.

Att vara statsråd går dels ut på att fördela skattemedel – och dels på att kunna formulera varför vi håller på, vad det ska leda till, vad vi ska hoppas på. Att ge en känsla av mening och riktning.

I den delen, själva ledarskapet och ideologin är Alice Bah Kuhnke fortfarande efter ett år en mycket otydlig kulturminister. Kanske får hon det lättare när Miljöpartiets kulturpolitiska programgrupp om knappt en månad presenterar sitt arbete. Då får hon åtminstone en politik att stå på.

Rättelse: I tv-klippet ovan nämns att Arkitekturmuseet ska sammanslås med Moderna Museet. Det finns ännu inget beslut på att så blir fallet.