Fotografen Marion (Julie Delpy) bjuder över sin franska familj till Det stora äpplet för att visa sitt nya liv på Manhattan tillsammans med pojkvännen Mingus, en avmätt Chris Rock som jobbar som radiopratare.
I stort sett är konceptet detsamma som i Delpys ”2 dagar i Paris” (där hon också regisserade och spelade huvudrollen). Marion och hennes ex Jack neurosbråkade sig igenom två dygn tillsammans med hennes familj medan gamla pojkvänner dök upp för att pilla bort skorporna i en redan infekterad relation.
När franska fåntrattar invaderar New York får relationsgnabbet sova i startgroparna. Marions feta pappa försöker smuggla in korvar till USA, hennes frigjorda syster raggar på hennes kille och så vidare. Kulturkrockarna är slitna som sand och skämten blir tröttare för varje skämt om att Mingus är afroamerikan.
Med ”2 dagar i New York” är resultatet helt enkelt lite tråkigare och mindre romantiskt än sin föregångare.
Det blänker till i vissa scener mellan Rock och Delpy, när deras relation håller på att grusas och humor blir enda sättet att hantera all stress. Även när Chris Rock filosoferar i stand-upliknande monologer hemma i sin ensamhet: ”Visst hon är svår, men jag gillar henne. Hon är en djurälskare – jag vet att Hitler också var det men...”
Marions gamla hångel Manu (som numera dejtar hennes syster) förstör halva filmen som slabbig fransk karikatyr, men han deporteras precis innan skådisen outhärdlighetens gräns är nådd. Knasigheterna kokar ändå över, när Delpy använder sig av en intrig lånad från ”The Simpsons” bestämmer sig Marion för att sälja sin själ på en vernissage. Enligt ett kosmiskt sammanträffande visar sig ikonen Vincent Gallo vara köparen.
Usch, hipsterpopulism.
Sedan ”Bara en natt” (1995) har jag kopplat ihop Julie Delpy med romantiska draman om unga vuxna som glider runt i europeiska städer och pratar om sig själva. Regissören Richard Linklater fick kritik för uppföljaren ”Bara en dag” (2004), då folk menade att han gjort samma film två gånger. Men Delpys och Ethan Hawkes personkemi hade mognat från sina tonårspretentioner.
När Delpy själv gjorde regidebut med ”2 dagar i Paris” kändes det som om walk-and-talk-dramat blivit en egen genre att åldras med värdighet.
”2 dagar i New York” handlar om folk över 35, men att döma av alla bortfumlade skämt och platta kärleksscener är den tilltänkta målgruppen allt annat än vuxna människor.