För inte så länge sedan var uppföljare något man fnös åt, lite till mans. Har de ingen fantasi, eller!? kunde det låta.
Det var en tid, kids, då många av oss fortfarande tyckte att en films existensberättigande låg i att den hyste en spännande berättelse, och alltså inte bara fanns till för att öka biografernas popcornförsäljning.
Jag vet, det låter galet och inte så lite antikverat. Rent av gnälligt, i en tid då de stora mediebolagens revisorer ser att till att vi får avnjuta samma film multipla gånger, med bara en aning tillfixad titel och story.
Okej. Många av nutidens uppföljare – från ”Hungerspelen” till ”X-Men”-franschisen – ska kanske i rättvisans namn snarare kallas avsnitt i samma serie, där i princip samma möda läggs vid varje del, medan den här förlängningen av ”Alice i Underlandet” uppfyller de kriterier som utmärkte den gamla tidens uppföljare:
Håglöst genomförande, högre ljudnivå för att hålla publiken från att tänka, ny regissör inkallad från reservbänken när stjärnan gått vidare och, framförallt, en lövtunn intrig.
Alice har plötsligt blivit sjökapten men lockas återigen in i Underlandet. Hon ger sig ut på jakt efter den magiska kronosfären, som kan frysa och spola tillbaka tiden, för att på så sätt kunna rädda Hattmakarens familj som man tror dödades av monstret Jabberwocky.
Mia Wasikowska är fortfarande dukens mittpunkt, men 27-åringen börjar få lite för vuxna drag för att passera som ”flickebarn” och rollen som virrpannan Hattmakaren har besatts av en Johnny Depp-kopia utan originalets erkända… nä, vänta nu… det ÄR faktiskt Depp, han ger bara ett så plufsigt och djupt oengagerat intryck bakom den dryga vitsminkningen att det bara är namnet i förtexterna som övertygar mig om att det faktiskt är han.
Sacha Baron Cohen dyker upp som en ny figur, den bufflige Tiden, vilket på förhand kändes som ett löfte men hans tydligt präntade oneliners faller med några få undantag platt till marken.
Även om 2010 års ”Alice” inte var någon av Tim Burtons främsta inteckningar i filmhistorien fanns där ändå hans egenartat smågalna och lätt svärtade ton. Det mer än lovligt sentimentala slutet – där alla faller i varandras armar – skulle exempelvis aldrig leta sig in hans filmografi. Ersättaren James Bobin (”Mupparna”-filmerna) gör sitt bästa för att härma föregångaren, men det går alltså inget vidare.
Förutom rent visuellt då. Där är det festligt värre, med sprutande fantasi och imponerande teknik. Bäst är de där vandrande grönsaksvarelserna i den Röda drottningens hov, inspirerade av renässansmålaren Arcimboldos klassiska målningar. Hattmakarens familj, förminskad till att passa in en sådan där glasbehållare med myrstack i genomskärning, är också kul, men självklart inte stoff nog för att ge liv åt den här högljudda och framkrystade uppföljaren.
”Alice i Underlandet”s pappa, Lewis Caroll, skrev faktiskt också en fortsättning, med samma spegeltitel, men det är en helt annan historia.