Alexandra Dahlström har gjort en dokumentär om sina kompisar Cissi Efraimsson, Lisa Pyk Wirström och Rebecka Rolfart när de går sin egen väg. Från storbolagsstyrda i P4-vänliga bandet Those dancing days, till att stå på egna ben i det mer P3-kompatibla punkbandet Vulkano.

För mig är skillnaden hårfin, men filmen är ändå en mysig sismance kombinerad med turnévideo från Los Angeles och London. Det mesta skildrat i grynigt foto som förstärker de socialrealistiska partierna, som när Rolfart städar en sushirestaurang i ful keps och sedan filosoferar (på musikervis) om ”ett samhälle där man inte behöver pengar”.

Handkamerans usla bildkvalitet får sedan allt att se ännu mer solblekt ut när Vulkano glider omkring i Los Angeles.

Problemet med ”All We Have Is Now” är tyvärr omöjligt att bortse ifrån: det handlar inte om något särskilt. Titeln verkar mena att ”leva i nuet” och carpa sin diem är viktigt, och ja, det är svårt att se djupare budskap än självhjälpsplattityder.

Intervjuer med Dahlström har antytt att kvinnlig vänskap är temat, men hur länge kan man egentligen titta på tjejer som kramas i en replokal, utan att någonting värre än att en av dem ska lämna bandet står på spel? Alla ska ändå vara bästisar. Felet kanske ligger i att alla medlemmar i Vulkano är (eller framställs som) för väluppfostrade för att vara underhållande. Till skillnad från till exempel jättebebisarna Metallica i ”Some kind of monster”.

Det är säkert spännande att spela en cover av The Stooges ”Wanna be your dog” (men byta ”dog” till ”cat”) på en cool fest med branschmänniskor i Hollywood.

Jag fattar det.

Jag hade bara förväntat mig något lite självdestruktivt, kaosartat eller uppkäftigt i en dokumentär om ett punkband på 2010-talet.