”Att förstå allt, är att förlåta allt”. Ungefär så uttryckte sig författaren Madame de Staël i början av 1800-talet. Kanske är det just den längtan efter att förlåta som gör att många människor vid en viss punkt i livet blir besatta av att förstå sina föräldrar?
Regissören och allkonstnären Mike Mills har varit mer ambitiös än de flesta som gräver i sin bakgrund, med en långfilm till pappa och en till mamma. I ”Beginners” (2010) ägnade han sig åt sin känslomässigt frånvarande far som på ålderns höst kom ut som homosexuell. I den filmen är Mills mamma en rätt deppig typ, men i nya ”Alla tiders kvinnor” ger han sin mor fullkomlig upprättelse.
Det är Kalifornien i slutet av 1970-talet, det mesta man brukar få se från den här tiden och platsen är unga vuxna som lever loppan i parken och praktiserar fri kärlek. Här får vi istället se den mytomspunna tiden genom en 55-årings ögon. Det är mycket spännande.
Anette Bening spelar den ensamstående mamman Dorothea, en kompetent och karismatisk människa som ogärna pratar om sig själv. Hon bor i ett stort hus med sin tonårsson Jamie och två inneboende; punkaren och feministen Abbie och så den flummige och mjuka William. I ett ryck av dåligt samvete för att hennes son bara har en förälder ber Dorothea Abbie och tonårstjejen Julie om hjälp med hans uppfostran.
I och med den kollektiva uppfostran lär sig Jamie om vikten av klitoris-stimulans, omsorg och att helt enkelt inte vara ett rövhål. Men ”Alla tiders kvinnor” handlar egentligen inte så mycket om Jamie och hans utveckling, utan hur de olika rollfigurerna förhåller sig till livet, lyckan och till varandra.
Dorothea projicerar sin egen perplexitet inför livet på sin son som är fullt upptagen med att skapa en förälskad drömbild av sin bästa vän Julie. Julie i sin tur tror att hon kan ställa en diagnos på alla och Abbie bearbetar sina sorger genom en slags vänlig cynism. Till sist William då, den nyandlige hantverkaren som alltid försökt behaga andra människor och därmed sprider sin kärlek tunt.
Det är en kul samling karaktärer som rollsatts på ett gudabenådat vis. Anette Bening är en av världens bästa skådespelare, icke insmickrande, urstark och med en exceptionell komisk tajming. Greta Gerwig räddar sin ”Abbie” från att bli en plutig emo-brud och Elle Fanning ger tonårsapatin kropp och själ med sin Julie. Lucas Jade Zuhmans gör Jamie till en slags Candide som storögt och med jämnmod försöker leva sitt unga liv.
Mike Mills ligger rysligt nära en överdriven gullighet och förnumstig indie-fiffighet, alltså samma ton och stil som finns hos hans fru konstnären och filmaren Miranda July. Han är inte rädd för att övertydligt benämna saker eller bryta in i fiktionen med voice-overs och metaperspektiv. Ibland blir det bra, ibland bara fånigt. Det är som att Mills inte kan bärga sig i sin lust att sammanfatta: att förpacka känslor, relationer och liv i alltför prydliga paket.
Som tur är överglänser det förstklassiga skådespeleriet, de perfekt utmejslade rollfigurerna och den djävulskt välskrivna dialogen det onödiga pyntet till utanpåverk. Jag ser fram emot att se hela ensemblen med Anette Bening i spetsen på Oscarsgalan nästa år. Förstådda och förlåtna.