”Vill ni dö med mig?” frågar poeten Heinrich von Kleist sin älskade, som mest ser på honom med ett milt överseende. ”Först skjuter jag er, sedan mig själv” fortsätter han, och lägger till ”Det skulle göra mig så lycklig”.
Hon har en säregen humor, regissören Jessica Hausner. Lågmäld, skulle man kunna kalla den, om det inte vore en underdrift. Snarare knappt skönjbar, men ändå närvarande i de flesta av dessa kliniska, stilistiska tablåer som ramar in livet i de finare salongerna i Berlin i början av 1800-talet.
Det är ett repressivt samhälle som må vara inne i det som vi senare har kallat Romantiken, men likväl regerar förnuftet över känslan. Alltså människodjuret inklämt i konventioner och stärkta krage. Vi har sett det förut, men sällan riktigt så stramt och tragikomiskt som här.
I den här överklassmiljön går alltså von Kleist omkring och beklagar sig över sakernas tillstånd, speciellt hans eget. Hans livsleda är lika stor som Lord Byrons men det finns inget romantiskt över tysken, han framstår mest som en patetisk egocentriker. En avlägsen preussisk släkting till ”Seinfelds” George Costanza.
Han älskar dock tanken på evig kärlek, in i döden, så som den framstår i den samtida litteraturen.
När han får nobben av sin älskade, riktar den pragmatiske poeten sin kärlek mot ett annat håll, den gifta Henriette som av andra skäl än romantiska går med på hans dödspakt.
Martin Gschlachts foto är exakt. Scenografin är geometrisk, nästan tvångsmässigt symmetrisk, skildrad i långa tagningar, där kameran ibland sakta söker sig in mot scenens kärna, men oftare står på avstånd och skapar rörliga helfigursporträtt – där människor framstår som figuranter i sina egna liv.
”Amour fou” bygger på sanna fakta om huvudpersonen och hans sista år. För honom var det på allvar. Han hade inte uppskattat att en simpel kritiker två hundra år senare sitter och skrockar åt hans öde. Det gör egentligen inte heller regissören. I alla fall inte bara åt honom.
Ingen kommer undan hennes avtäckande blick, oavsett om det är dåtidens skattmasar eller arroganta lebemän. Det är väl egentligen bara Henriettes krassa svärmor som ser att tillvarons alla kejsare är utan kläder.
Efter hotfullt spännande ”Hotel” från 2004, och den smått geniala attacken på den katolska kyrkans geschäft vid vallfartsorten Lourdes (”Miraklet i Lourdes”) blev Hausner ett av de hetaste namnen i min referensram.
Hon står jämlikt bredvid stora nationsfränder som Elfriede Jelinek, Michael Haneke och Ulrich Seidl. Här berättar Hausner underfundigt och knastertorrt om människans eviga önskan att förstå och kontrollera livet, in i detalj.
Okej, det blir faktiskt lite väl torrt i längden, men ändå hela tiden fascinerande knäppt.