Till absolut största del utspelar sig kanadicken David Cronenbergssenaste film inuti en lång vit limousin. Där sitter unge finansmagnaten Ericsom, trots att New Yorks gator är ovanligt igenkorkade på grund avantikapitalistiska demonstrationer och en inkommande presidentkortege, har fåttför sig att ta sig till andra sidan staden för att klippa sig.
Premissen är med andra ord enkel, spelplanen begränsad men ”Cosmopolis”inre landskap är desto vidare.
Författaren Don DeLillo, vars roman ligger till grund för filmen, har berättatatt han fick idén när han noterade att det började dyka upp allt fler vitalimousiner på New Yorks gator. Han fascinerades av alla de spektakel somutspelade sig när de klassiska statussymbolerna försökte ta sig fram i den hårttrafikerade och trånga staden, och byggde en historia som utgår från enaffärsmans pressade liv men som lyckas kommentera ett helt ekonomiskt ochpolitiskt system.
Robert Pattinson (Eric), David Cronenberg och kompani har gjort sitt föratt skapa detta (nästan) rakt igenom engagerande och rullande kammardrama, menfilmens egentliga stjärna är ändå just Don Delillo.
På presskonferensen i Cannes, där ”Cosmopolis” hade premiär i våras, berättaderegissören att han snabbt insåg att han inte skulle behöva ändra mycket, om ensnågot, i den begåvade dialogen. Och det är vi tacksamma för.
Texten är inte bara profetisk (den skrevs för tio år sedan och förutspådde denfinansiella kraschen och all turbulens som följde på den) – den är dessutominsiktsfull och kärnfull och rinner som ett kreativt flöde från start tillmål.
Eller nja… mot slutet när Pattinson och favoriten Paul Giamatti spinnerloss i ett 20 minuter långt socialfilosofiskt munhuggande tappar dramat tyvärrrejält i dynamik.
David Cronenberg sa mycket riktigt, på ovan nämnda pressmöte, att haninsåg att många kan komma att tycka att den avslutande dialogen är lite väl teatral. Men han menade att essensen av hela filmmediet är en scen med två människor sompratar.
Det är nog många som inte håller med, och det var framförallt ett liteöverraskande uttalande från en filmmakare som utnyttjat bildmediet så väl genomåren.
Cronenberg har ju många smeknamn. Baron Blod, Kungen av venerisk skräckoch så vidare. Välförtjänt så. Han gjorde sig ett namn på detgroteska; Genombrottet ”Rabid”, skruvade ”Dead Ringers”, snaskiga ”Flugan”, flummiga”eXistenZ” – och många till – är alla egenartade skapelsersom åskådliggör detsjukapsykets brutala manifestation i köttet.
Även om det finns en del sex och anatomiska teman även här så är ”Cosmopolis”alltså något helt annat. Snarast en sociologisk dystopi som går i armkrok med Occupy Wall Street-rörelsen. Vilket är lika oväntat som eggande.