Återträffen sätter inte bara regissören i centrum. Foto: Triart

”Återträffen”

Uppdaterad
Publicerad

Smärtsam gestaltterapi och smarta metanivåer. Fredrik Sahlin är glad att Anna Odell inte blev bjuden på klassens återträff.

Som luttrad filmnörd gillar man ju att bli överraskad. Konstnären, nu också regissören, Anna Odell lyckas, fundamentalt och multipelt.

Visst, hon har ju tidigare bevisat att hon är en stridbar och kreativ konstnär men jag trodde inte att hennes debut skulle bli mer än en personlig men braskande konsthappening i filmkostym.

Filmrecensioner

Jag hade fel.

Temat ”klassåterträff” är lika tacksamt som välanvänt men ingen har lyckats fånga dess innersta komplexa väsen som Anna Odell gör här.

Hon bearbetar sin egen traumatiska skolgång, så långt ingen överraskning från en introspektivt extrovert konstnär, men den nybakade filmskaparen går längre, mycket längre, och skapar på så sätt årets mest slagkraftiga svenska film. Grundbulten är den egna upplevelsen, såklart, men den sitter i ett större fundament av nyfiken beteendevetenskap och stringent socialpsykologi.

”Återträffen” är en triptyk vars första del kan ses som en avancerad form av gestaltterapi. Den i skolan mobbade Odell blev inte bjuden på klassens återträff, så nu iscensätter hon en egen version. Hon spelar sig själv medan halvkända skådespelare gör hennes nu vuxna plågoandar – och den fiktiva återträffen urartar på det sätt som upphovskvinnan tror att klasskamraterna befarade att den skulle, om hon hade blivit bjuden:

Den riksbekanta och fruktat smågalna konstnären blir obekväm och börjar frusta ut anklagelser och vanvettig saliv över de närvarande.

Del två övergår i en sociologisk ”Uppdrag granskning” där hon söker upp sina gamla klasskamrater, konfronterar dem med dåtiden som vapen – beskedligt men ihärdigt, vilket sätter igång en kedjereaktion av självbetraktelse.

För det handlar som sagt inte bara om Anna Odell, nästan lika mycket om hur inofficiella hierarkier skapar sitt eget momentum (där de inblandade inte alltid förstår sin egen makt) om personligt ansvar och om minnets subjektivitet. Filmskaparen ifrågasätter andras agerande men också sin egen upplevelse, även detta i en skruvad variant av semidokumentär.

Avtoningen är en liten pärla som vrider till dramat ytterligare, där verkets metaperspektiv gör ett meta-fan som undertecknad svag i knäna.

Jo, nog finns det ett visst mått av tydlighet och repetition, i alla fall i första akten, men när dramat utvecklas framstår mina initiala invändningar futila.

Jag är ingen stor twittrare, men när biografen spottade ut mig efter 89 minuter i denna existentialistiska centrifug kände jag mig, mycket okaraktäristiskt, tvungen att tweeta ur mig följande:

Smärtsam, smart, rolig, hård och jävligt sann. Fortfarande groggy efter Anna Odells Återträffen.

Det omdömet gäller än.

Vi ska vara innerligt glada att Odell inte bjöds in till den där återträffen…

”Återträffen”

Betyg: 5

Regi: Anna Odell

I rollerna: Anna Odell, Anders Berg, Niklas Engdahl m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet