Jag är marinerad i Bamse, fick hans äventyr med modersmjölken och har läst om honom för mina fyra barn – och trudelutten från de korta animationerna har varit mitt livs soundtrack.
Klart att sinnet riste till av obehag när nu den första långfilmen om den dunderdopade björnen inleds till tonerna av Disneyartad dussinpop, men som tur är dyker den gamla melodislingan snart upp, om än i omarbetad form.
Den andra chocken är lika omedelbart drabbande: Bamse och gänget talar inte med en och samma röst. Om man är uppväxt med Olof Thunbergs tryggt knarrande stämma i öronen blir det naturligtvis lite småjobbigt att Bamse låter som Martin Beck, men man vänjer sig.
Peter Haber gör en i dubbel bemärkelse god insats i huvudrollen, men roligast är Magnus Härenstam i den mer tacksamma rollen som den kriminelle uppkomlingen Reinard Räv.
Filmmakarna har kort sagt en hel del förväntningar att fajtas mot, och på det stora hela har de lyckats få till en värdig filmatisering av denna nationella angelägenhet som format så många generationers rättsuppfattning.
Bamse är ett barn av 68-rörelsen. Serien blev ett hushållsnamn på tidigt 70-tal och speglade den tidens politiska vänsterströmningar, då även de velourklädda vuxna trodde på att kramar kunde omvända förhärdade brottslingar. Bamses pappa, Rune Andréasson, var inte heller ensam om att tycka att diktaturen Kina var ett rätt reko land.
Den lille björnen blev efter numret där Mao Zedong framställdes som en folkets välgörare, offentligt beskylld för att vara kommunist.
Tidningen hamnade också i blåsväder i samband med serien där Skalman blir heroinist och så även för tre år sedan då redaktionen samarbetade med etablissemanget, närmare bestämt Migrationsverket, för att sälja in asylprocessen till våra barn.Vilket ju var lite oväntat, men också typiskt. Bamse är inte längre revolutionär, han ägs av den stora Egmontkoncernen och har i många sammanhang snarare blivit till en säljande logotyp än en patosbjörn.
Man har i jämställdhetens namn i alla fall lyft fram dottern Nalle-Maja som Bamses arvtagare i hjälteskrået, så även i filmen, men i grunden är huvudkaraktärens humanistiska värdegrund en anakronism.
Om filmmakarna verkligen hade velat uppdatera ”Bamse och tjuvstaden” till dagens värderingar hade ju Vargen fått sitta och ruttna i ett superfängelse medan riskkapitalisten Krösus Sork med invånarnas passiva bifall tagit över makten i den lilla staden mellan kullarna.
Men det kanske inte hade blivit mycket till barnfilm. Istället har man valt att bygga sin historia på den förnumstiga Bamse-sentensen ”om man är snäll mot de dumma, blir de också snälla”. Reinard Räv kidnappar Farmor för att strypa Bamses honungstillförsel och återupprättar den gamla Tjuvstaden som ligger bortom Trollskogen, och ett tag verkar det som om han ska lyckas locka över den omvända Vargen till den mörka sidan igen.
Animationerna är behagligt klassiska, handritade, och trogna seriens uttryck, och har fått extra skuggning för att ge fint djup. Stiligt, följsamt och skönt barnvänligt. Intrigen är däremot onödigt tam, i alla fall jämfört med de gamla kortfilmernas vida universum med trollkarlar, drakar, häxor och flygande mattor. Med andra ord en i dessa fantasydagar överraskande jordbunden historia, som visserligen bjuder på några skogsväsen, men då bara som statister.
Upplösningen är dessutom i mildaste laget men det är sannolikt en anpassning till de allra yngsta i publiken.
Vilket man inte kan säga om den höga ljudvolymen på pressvisningen. Det här verkar kanske mer än lovligt analt, men när det vibrerade som värst i trumhinnorna aktiverade jag faktiskt decibelmätaren i telefonen, som gav toppar på runt 100 decibel, vilket enligt Arbetsmiljöverket motsvarar bullret från en bergborrmaskin.
Vi får hoppas att man vid de ordinarie visningarna åtminstone skruvar ner till nivå ”plåtverkstad” (90 db).