Nyhetsflashen landar i mobilen på väg till pressvisningen: Ett vidrigt terrordåd i Bryssel. Ett svart dis lägger sig över tillvaron. Igen.
Några minuter senare, inne på den storslagna spektakelbiografen Imax ser vi Metropolis delvis ödeläggas av inkommande missiler. En skyskrapa träffas och rasar samman, människor vandrar förvirrat runt i röken från rasmassorna. 9/11-vibbarna är påtagliga.
”Batman v Superman: Dawn of Justice” är en actionstänkare sprungen ur samtidens terrorångest.
Det stora hotet kommer från Lex Luthor och en invasion signerad Stålmannens (förlåt, Superman ska det ju vara) hemplanet Krypton, men här figurerar också terrorister som vi brukar se dem, med kalasjnikov, skägg och svarta turbaner. Den här gången är de korkade nog att kidnappa Lois Lane… Nå, det är bara en detalj men den gör att det skorrar rejält redan där i början.
Stålis dyker upp i sina färgglada långkalsonger för att rädda sin älskade, och gör att verklighet och fiktion frontalkrockar där i den afrikanska öknen – på ett för filmen inte helt gynnsamt vis.
Superhjältens fritagning av Lois Lane leder indirekt till att en massa bybor omkommer, vilket får medierna, fredsivrare och andra gnällspikar att omvärdera sin syn på den gamle gunstlingen. Det är inte svårt att se en parallell till de amerikanska terroristjagande drönarna som även dödar en massa civila, och framförallt då till den kritik som följer därefter.
Här någonstans skissas också mycket diffust Läderlappens (förlåt, Batmans) plötsliga antipati mot Stålmannen. Just den intrigpremissen är inte glasklar.
Men det är inget att hänga läpp för. Storyn är som väntat lika tunn som produktionen är fet. För snyggt och maffigt är det, såklart (budgeten lär ligga på motsvarande två miljarder kronor).
Bild, ljud och soundtrack attackerar som Wagner på steroider. Ensemblen är stjärntyngd. Ben Batman Affleck har en rackarns kropp som ger Belgian Blue-konnotationer.
Även Wonder Woman dyker upp på ett hörn, halvnaken bredvid sina väl påpälsade kollegor.
Regissören Zack Snyder med anhang målar upp en värld som är en mörkare, ännu mer desillusionerad spegling av vår akuta politiska tid. Ett återkommande mantra i dialogen är att onda tider gör att ”även goda människor tvingas bli grymma” – alltså något slags George W. Bush-logik som ska försvara hårdare tag mot de otrogna.
Mest reaktionärt gråtmilt blir det när Stålmannen – en inkarnation av det ”gamla goda” USA – får nog av all den orättfärdiga kritik som utmålar honom som egenmäktig våldsverkare. Han tänker låta den otacksamma människoarten själv ta hand om de militanta inkräktarna, men Lois Lane får honom på bättre tankar, genom att klappa honom på S-logotypen på bröstet (som här ter sig förvillande lik en Stars and Stripes-fana):
”Den där betyder fortfarande något för den vanliga människan, för bonden ute på landet” (typ). Den armerade mannen svarar bittert:
”Ja, den gjorde det förut, i min värld, men den existerar inte längre”.
Mot slutet brister Bruce Wayne ut i ett högstämt tal där han manar alla godhetens förkämpar att träda fram och bekämpa ondskan mitt ibland oss. Det är kanske menat som en vink att det ska komma uppföljare, med ännu fler udda superhjältemöten, men det låter mest som ett mobiliseringstal till potentiella medborgargarden.