Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

"Belleville baby"

Mia Engberg filmar sig själv.

Regissören Mia Engberg lämnar flugans plats på väggen och gör fiktiv dokumentär om sina egna minnen - och om en kraschlandad parisisk passion.

Vi är vana att Mia Engberg sitter som en queer-fluga på väggen i feministisk porrfilm eller i driven dokumentär från betongförorten men nu har hon vänt kameran mot sig själv.
Vid filmens festivalpremiär i januari i år sa regissören att hon var trött på att parasitera på andras liv, att tränga sig på medmänniskor och använda andras erfarenheter - och fick det låta som något nytt.

Jo, för henne är det så, såklart, men för dokumentärpubliken har det blivit vardag. Allt fler dokumentarister använder sig själv som språngbräda, inte sällan träder de in i huvudrollen, vilket i vissa fall ger videodagböcker till föga glädje för få andra än filmmakaren själv men ibland - som här - växer det till något större.

Tio år efter en parisisk passion som kraschlandade blir Mia Engberg uppringd av själva passionens kärna, Vincent som suttit i fängelse och nu vill återuppta kontakten och det är deras samtal som bildar fundament för den film vi får se: Ett återkallande av en annan tid, ett annat jag och en gammal kärlek.

Vincents och Mias röster ackompanjeras av mobilbilder (av äldre art) med taskig skärpa, svartrutor och frätta stillbilder, ibland är motiven knappt skönjbara. Kanske är det regissörens bakgrund som ger associationen men jag tänker punk, poetisk punk, som under den rispade ytan sjuder av en nästan nostalgisk längtan efter det som var, även om det som var gjorde ont.

Men vänta nu, tänker den uppmärksamme läsaren. Har Mia Engberg verkligen sparat alla de här gamla bilderna, och hade hon verkligen sinnesnärvaro nog att spela in Vincents nattliga samtal?
Nej, det är riktigt. Det är till stor del en efterkonstruktion. Vincents röst, exempelvis, görs av en fransk skådespelare.
”Din röst har förändrats”, säger Mia Engberg i inledningen av samtalet, vilket lika mycket låter som en naturlig replik till någon man inte hört av på ett decennium, som en metakommentar till det egna tillvägagångssättet att göra dokumentär fiktion av verkligheten.

Mia Engberg gör också en lov förbi minnet av farmor också, och resan är i och för sig tematiskt kongenial, men känns ändå som en onödig omväg. Mias och framförallt Vincents livsöde (Engberg ger snabb men inkännande rekonstruktion av hans hårda uppväxt) ger mer än nog liv nog åt filmen.
Men okej. Det handlar inte bara om vad paret höll på med för många år sedan, utan lika mycket om minnen, om konstruktion och dekonstruktion av dåtid.

Mia Engberg utmanar slutligen alltså sig själv och sin egen hågkomst, som ju alltid är en sorts autofiktion, samtidigt som hon, likt många just nu, inte minst Anna Odell i kommande och redan ihjälkramade ”Återträffen”, utmanar begreppet dokumentär.

Trots sin blygsamma uppenbarelse bjuder "Belleville baby" med andra ord på såväl hjärta och social smärta som lite lätt eggande metatankar, vilket ju undertecknad alltid går igång på.

"Belleville baby"

Visa

Betyg: 4

Regi: Mia Engberg

Med: Mia Engberg, Olivier Desautel, katten Baby m fl

Filmrecensioner

Mer i ämnet