Om norsk film för en tynande tillvaro på svensk biograf är den finska stendöd.

Gör de ens film i Finland?

Efter lite grävande journalistik kan man konstatera att: Jo, faktiskt.

Och då syftas inte bara Aki Kaurismäki som ibland vaknar upp ur spritdimman och visar var det finska filmskåpet ska stå.

En av de mest hyllade regissörerna heter Pirjo Honkasalo. Hon är tio år äldre än Aki, har varit verksam i snart 50 år och är ett stort namn i hemlandet.

För två veckor sedan gjorde hennes ”Betongnatt” rent hus på Jussi-galan (Finlands Guldbagge) och dokumentären ”Melancholia– tre rum” åkte 2004 ärevarv på världens olika festivaler.

Men eftersom gemene svensk lockas lika mycket av finsk film som av svinkoppor sålde den sistnämnda ynka 900* (!) biljetter när den gick upp här hemma.

Men okej, hon har ju inte direkt satsat på karelsk Åsa-Nisse. Fotografen, dokumentaristen och ibland fiktionsskaparen Honkasalo är resande i det kärva, det som skaver och gör ont. Hon står på barnens sida, hon ger oss deras berättelser, deras perspektiv i en utsatt position.

I den poetiska ”Melancholia – tre rum” såg vi kriget i Tjetjeniens verkningar på småttingarna, i såväl en rysk militärskola som i Groznyjs ruiner.

Det var en djupt oroande dokumentär. Inget nytt, såklart, vi vet att människor lider i krig, men Honkasalos förhållandevis osentimentala blick och faiblesse för närbilder på nakna ansikten satte sig som knivar i själen.

Nästan samma sak här, faktiskt, trots att detta är en i hög grad stiliserad fiktion, om en 14-årig pojke som lever tillsammans med sin alkoholiserade mor och kriminelle storebror.

Det är loftgångsångest och miljonprogramsmisär, och en storebror som frikostigt lär ut slagsmålsteknik och visdomar som att ”alla kvinnor gillar att få stryk”.

Rent visuellt tänker jag ”Sin City” och ”Rumble Fish”. Det är svartvitt med hög kontrast. Stiliserade, ibland nästan poserande tablåer. Den inledande drömsekvensen med ett tåg som kraschar ner i floden, är speciellt mäktig.  

Kort sagt ett svidande vackert fotografi som ligger närmare bildkonst än klassisk socialrealism. Ja, sällan har väl social misär sett så suggestivt tilltalande ut.

Vilket ju ger en kluven känsla. Kan man verkligen estetisera utsatthet på det här viset utan att missa målet; åskådarens inlevelse och sympati?

Jo, det går.

Men det är en erkänt svår balansgång det där, att skildra djupt alienerade människor utan att verket självt blir för distanserat.

Pirjo Honkasalo håller sig på rätt köl, den mesta av tiden i alla fall. Några preteniösa partier påfrestar tålamodet mer än nödvändigt men den dova stämningen är ändå kongenial med den kolsvarta berättelsen.

Det handlar ju trots allt om en sargad pojke som skärmar av sig från en verklighet som är för hård och torftigt att ta till sig, som flyr in i skeva fantasier.

Det är hur som helst stiligt, stämningsfullt och udda. Det räcker långt.

* Källa: Svenska Filminstitutet

Se Fredrik Sahlins studiorecension av filmen i klippet längst upp i artikeln.